"Som en tavla utan bild, som ett hav utan vatten, som en penna utan udd, som en konstnär utan färg och duk.”
Som mig. En värld full av tomhet. En tomhet som jag trodde du skulle fylla ut med din kärlek. Din kärlek till mig. Men din kärlek omvandlas till det motsatta. Som vanligt, som alltid.
Jag lovade mig själv att inte chansa, att inte ta den första bästa. Att vänta. Men nu ligger jag här med dig. Med min hud mot din. Dina läppar mot mina. Mitt kön mot ditt.
– ”Jag älskar dig, du är mitt allt".
Tomheten blir allt större och din kärlek rinner ut som ett sprucket timglas. Du ljuger, det vet jag. Ska jag tro att jag är speciell? Eller är jag precis som alla andra? Som alla andra som legat här, med dig, i din säng, med sitt kön mot ditt. Jag vet inte. Har du sagt så, till dem också?

"Kärlek är livets krydda", står det på din tavla. Din tavla som pryder din tomma vägg. Är det så? Om det är så, är krydda ingenting för mig. Det var min kärlek, min kärlek till dig som gjorde mig så tom. Det var den som gjorde att jag aldrig skulle bli hel igen. Det var den som gjorde att min bild aldrig skulle målas om helt på nytt.
Du sa att det alltid skulle vara vi. "Du och jag föralltid.” Du sa att du aldrig skulle ljuga för mig. Men du ljög då. Om du hade talat sanning hade du aldrig lämnat mig, ensam kvar.

Bilden av dig sitter som fast klistrad på min hornhinna. Bilden av dig, liggandes i det vita rummet. Det vita rummet vars lyster försvann och blev mörkt när jag med tunga steg beträdde det. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, den dagen jag ristade in dig, på min arm. Den dagen jag trodde min livslust tagit slut. Den dagen jag lovade mig själv att aldrig vara med någon annan. Men nu ligger jag här. Med en annan och med en bild som sakta förtvinar mer och mer. En tavla utan bild.

Dagarna går och jag ligger fortfarande vid din sida. Förvirrad och fortfarande utan bild. Varför är det så svårt att älska någon tillbaka? Varför kan jag inte bara inse att det aldrig kommer att bli vi igen? Att du aldrig kommer att komma tillbaka. Att det är dags att gå vidare. Låta bilden målas om på nytt. Vända blad och börja om på nytt, börja på ett nytt kapitel. Börja på en ny tavla.

Du viskar kärleksfulla ord. Ord som jag egentligen borde fyllas med värme av. Men jag blir allt kallare och din kärlek rinner ut lika fort som den beträder mig. Du viskade exakt samma ord till mig, men då tordes jag att fyllas med värme. Varför inte nu? Varför kan jag inte känna likadant nu?

Veckorna går och jag ligger fortfarande med mitt kön mot ditt. Bilden är densamma, om inte lite suddigare, lite mer förvirrande. Jag tänkte att jag skulle ge kryddan lite tid, kanske kryddan skulle beträda mig. Tillslut. Men kryddan är bortblåst. Finns inte. Kommer aldrig att finnas i min kropp. Kommer aldrig att komma tillbaka. Min krydda tog slut när du lämnade mig. Nu är den slut. För alltid. Den finns bara en i mitt liv, och det är du.

Jag älskar dig, inte dig. Jag vill ha dig, inte dig. Men jag kommer aldrig att få dig. Det är för sent och du ljög. Men dig kan jag få, men vill jag ha dig? Vill jag krydda min krydda på dig? Dela min krydda med dig? Mitt hjärta säger nej. Jag säger nej. Men ensamheten säger ja. Kroppen säger ja. Närheten säger ja. Mitt kön säger ja…

Är mitt liv över? Är det nu jag ska ge upp? Rista in ditt namn igen, och hoppas att det går vägen den här gången. Hoppas på att livslusten tar slut på riktigt. Att varenda droppe fyller ditt vita badrumsgolv. Hoppas att du får se vad du har gjort med mig, att du inte lyckades. Att du inte lyckades få mig att dela min krydda med dig.

– ”Jag älskar dig, förstår du inte de? Litar du inte på mig?”. Nej, tänker jag. Jag förstår inte. Jag litar inte. Inte på någon. Jag kunde inte ens lita på dig och du var hela min värld. Du är inte min värld. Varför ska jag då lita på dig? Idiot.

Du går. Jag ligger ensam kvar. Timmarna går. Jag ligger ensam kvar. Tick tack, tick tack…
Jag låtsas. Jag drömmer mig bort. Låtsas att du ligger bredvid mig. Att du smeker min kind och kysser min hals. Att du leker med mitt blonda, toviga hår och kysser mig igen. Jag öppnar ögonen för att sedan sluta dem på nytt. Filmen spelas igen. Öppnar, stänger. Om och om igen. Filmen visar oss. Precis som förut. Precis som vi var då. Precis…

Jag öppnar ögonen. Öppnar verkligenheten. Stänger drömmen. Det gör ont. Det gör ont att inte du är här. Men det gör inte ont att du inte är här. Borta, det får du gärna vara. Jag vet nu. Vet att du aldrig kommer få min krydda. Inte ens lite. För den är borta. Precis som du. Min krydda är avsedd för någon annan, för dig.

Paniken. Paniken, vars dörr jag lovade att inte öppna, står nu på glänt. Varför lämnade du mig?! Varför lämnade du mig ensam kvar i detta svart ändlösa hål?! Du var min värld! Världen är nu borta. För alltid. Världen finns inte mer. Bara ett hål kvar. Ett hål av tomhet med färgen svart.

Kan.
Inte.
Andas.

Kan.
Inte.
Leva.

Dörren står inte på glänt längre. Den är vidöppen. Jag måste stänga dörren. Måste stänga paniken. Men hur? Det finns bara ett sätt. Att det blir vi igen…

Vinden smeker min kind. Jag tar ett steg framåt. Snart blir det vi igen. Ett steg till. Jag sluter mina ögon och spelar filmen. Ett steg till. När filmen är slut, är det vi igen.

Ett steg till. Ett sista.

Filmen är slut.

Det är vi igen.

En tavla med bild.