Namnet betydde inte särskilt mycket.
Det sade ingenting om vem hon var, eller varför. Snarare vad hon strävade bort ifrån. Mamman. Hennes förra liv, livet i den lilla lägenheten på Backagatan. Att sova under sängen och inte i den. Att få för lite mat. Och så våldet. Örfilarna.
Men det värsta var att inte kunna känna sig trygg. Inte någonstans. Allra minst hemma. Hemma. Hon ville inte kalla den där lägenheten för hem. Hem, det kallade hon det stora trädet i parken. Där ingen annan än hon själv kunde klättra upp. Det var nog ingen annan som hade försökt heller. Man kunde inte se henne där hon satt, inte från marken. Eller kanske, men bara om man tittade riktigt noga. Om man visste att hon satt där. Men det var det ingen som gjorde.
Hon såg allting som hände i parken därifrån. Hon hade gjort det, om hon bara hade tittat. Fast när hon satt där i trädet brukade hon inte titta. Hon brukade luta sig mot stammen, blunda och bara lyssna på trädets sus, och på barnfamiljernas andra skratt och lek nere i parken. Ibland hade hon önskat att hon hade kunnat stanna där för evigt.
Det gick förstås inte. Hon måste gå hem, måste se till att mamma fortfarande levde, måste lägga örat emot hennes bröst för att se om hon kunde höra hjärtslagen och andetagen – tänk om hjärtat hade slutat slå när hon var borta, tänk om munnen hade slutat andas? Då hade hon aldrig kunnat förlåta sig själv. Aldrig.
På något konstigt sätt brydde hon sig ändå om mamman. Inte kärlek, nej, men omtanke. På något sätt.
Men en dag tog det också slut. Efter ännu en örfil. Den sista, skulle det visa sig. Hon stod inte ut mer. Hon lyfte ansiktet och såg mamman i ögonen. Och slog tillbaka.
Mamman stod som förlamad på köksgolvet med handen på kinden precis där slaget hade träffat. Det gjorde inte särskilt ont, inte utanpå – nej, hennes dotter hade ju aldrig varit särskilt stark. Men inuti smärtade det. Nästan outhärdligt.
Deras ögon möttes en sista gång.

Femton år. Det verkade otroligt att hon hade stått ut så länge.
Hon satt i sitt träd och tittade ner i parken – för första gången, tittade på riktigt. Plötsligt kändes dessa okända människor skratt inte så avlägsna, som om deras glädje också kunde bli hennes en gång.
Hon hade funnit sig själv ett nytt namn också. Inte det som mamman hade bestämt, efter att hon blivit född. Nej, ett eget. Som hon själv hade hittat, inuti sig själv.
”Nadia”, viskade hon, viskade hela hennes kropp och hjärta och hennes själ. ”Nadia.”