- Här, sa han och räckte henne sprutan ha gjort iordning åt henne.

- sätt den du, sa hon snyftande.

Han strök med handen över hennes arm och hittade en åder, satte den - utan att få svar.

- fan. försök igen!! sa hon med panik i rösten.

Han letade igen. Ärr, ärr, ärr , ärr...fan. Där! Han hittade ett ställe, satte genast dit den och fick svar.

Hon sjönk ihop med huvudet i hans knä mumlade ett tack och lovade att det var ABSOLUT sista gången.

Han såg på henne och smärtades när han såg alla nålstick och ärr, hennes bleka hy och hennes små pupiller.
Han avskydde att se henne såhär- ändå älskade han det.

Det var enda gången hon såg så rofylld ut. Utan ångest , skuldkänslor och utan att behöva bärta smärta på hennes tunna små axlar.

Bortom nålsticken och ärren , bortom det mörker som knarket drog över de fanns det ljus.

Där fanns hon, vacker , med griskär hy, stora pupiller och med ett bländande leende.

Snart skulle hon vara ren. Hon hade lovat - snart.

Snart skulle allt bli bra igen, de skulle börja om igen. Rena.