-RRRRRININNG!

-TeQla, kan du ta det?

-teqla?

- hej det är peder, har du mamma hemma?

- visst. Maaaam det är till dig. det är peder skoldoktorn.

- hallå?
......

- ok, mm...vi kommer dit så fort som möjligt!

-vad har hänt?

. Vi måste till sjukhuset nu!!



Onsdag, första onsdagen efter att vårterminen börjat.

Vi går mot matsalen, jag , Lindah och nån mer



Vi pratar glatt om saker som hänt under jullovet och jag tjafsar lite med Lindah och allt är som vanligt.

Jag hälsar på alla människor som passerar mig där jag står i matkön, jag ser mig omkring och registrerar alla människor jag glömt bort under lovet.

Kompisen ropar på mig och säger att hon hittat ett bord.

Det bordet som blev ”vårt” bord för resten av terminen.

-Lindah, ska du inte äta nåt?

- nej, jag är inte hungrig.

-ok, kom igen nu vi har inte så lång rast.

Jag och Lindah tränger oss fram genom folkmassan som samlats vid ketchupen och mjölken och vidare till vårt bord där kompisen väntar.

Jag minns inte samtalet så väl men jag minns att vi pratade om att det var synd att inte zara som igentligen fullbordar vår trio var i skolan.

Vi kommenterar människor och allt var faktiskt precis som vanligt.

Senare på rasten, ungefär 10 min innan No-lektionen började säger Lindah att hon vill ringa hem.

- ja men gör det då, säger jag irriterat för jag tänkte att hon igentligen bara ville slippa kemin.

- snälla kan inte du ringa?

- nej, det kan du väl göra själv!

så håller vi på sådär, och till slut börjar hon vädja och be.

jag går därifrån.

nerför trapporna och in till toaletten för att se mig själv i spegeln.

När jag kommer ut ser jag Lindah nästan kräla nerför trapporna för att sedan sätta sig på bänken.

- Snälla TeQla, kan inte du ringa?...mumlar hon med huvudet hängades ner som om hon inte orkade hålla upp det.

- snälla Lindah ge dig då! du säger så bara för att jag ska få förklara. nej tack.

jag fortsätter till den nedersta korridoren där stora anslagstavlan är och monitoren.

Där började jag läsa nånting.

Sama och hennes kompisar går förbi mig och hälsar glatt på mig.

- allt bra? frågar jag?

- jaddå ropar de i förbifarten.

2 min senare precis då jag är på väg upp till lektionen kommer Sama ikapp mig och säger skräckslaget:

Din syster mår inte bra!!

- ok svarar jag, jag ska bara säga till Naja att jag inte kan vara med på lektionen sen kan jag ta hand om henne.

Jag skyndar mig upp till Naja och säger att jag kommer senare till lektionen.

Genast börjar Hasse, mimmi, jasse, kaspar och Jonas att protestera och säger att jag ska skolka.

Jag ler retligt mot de ch säger: so what? vad ska ni göra åt saken? haha.

Naja ger mig sin tillåtelse och säger att jag får skynda mig tillbaka.

jag går ner mot nedersta våningen och får en chock när jag kommer fram.

Lindah ligger på bänken helt stilla. Sama och hennes kompisar sitter runt henne och pratar om nånting jag inte ens minns längre, nånting om att hon svimmat och sedan inte vaknat.

Helt apatisk går jag fram mot henne, kysser henne på pannan och frågar nåt jag inte minns.

Jag reser mig upp från bänken och går upp tilll högsta våningen och till labbsalarna för att hämta ett glas och vatten till LIndah.

Däruppe säger de åt mig att gå ner till lärarrummet.

Jag står fortfarande kvar och tjejen frågar mig vad som hänt.

- Lindah, det har hänt nåt med Lindah. säger jag samtidigt som jag tittar ner.

Hon följer mig ner till lärarummet och jag hör henne säga: Jaa, hennes syster, det har tydligen hänt nåt med henne.

Tjejen ger mig ett glas med vatten och går sin väg.

På väg till Lindah möts jag av Sama igen som säger att jag ska skynda mig och att Lindah är död.

Mitt hand börjar plötsligt skaka och mitt hjärta ville banka ur mitt för åtsittande linne, jag går sakta och ostadigt mot Lindah, rädd för vad jag hade att möta.

Jag går fram till henne där hon ligger, orörlig.

-Lindah? viskar jag samtidigt som jag räcker fram vattnet.
här har du gumman..

hon öppnar ögonene och ser på mig med tom blick.
Jag tar hennes hand och formar den runt glaset och räcker den till hennes mun.

Jag lyckas få henne att få vattnet i munnen men genast rinner det ur henne.

Sofie och Stina kommer ner.

- Vad är det som hänt?! frågar nån av de.

- Lindah, det har hänt nåt med henne hon svimmade svarar jag.
glad för att mina egna kompisar fanns där då jag inte orkade.

fler och fler kommer förbi, minns att Maja mammas kompis kom förbi och sa att hon antaligen hade mensvärk eller nåt.

Sama kom med smärtstillande tabletter, Åsa kom och lärare kom dit..
fler och fler.

Det var inte föränn Mats tror jag att han heter, mannen som snackar skånska kom fram och frågade om vi skulle ringa en ambulans.
Inte föränn då förstod jag att det var nåt allvarligt.

Mina tårar bara föll ner, hjärtat värkte och jag satt där o tänkte på att jag kanske sett Lindah för sista gången i livet.

Mats frågade mig efter nummer till föräldrarna men jag kunde inte svara. Han kom fram med en lapp och frågade om det var rätt nummer.

Jag nickade samtidgt som jag kramade om sofie och grät.

Minns att Stina och alla andra där sa att allt skulle bli bra.

Jag ringde Jackie, men hon svarade inte, mamma svarade inte, Han svarade inte.

jag var helt själv.

Helt jävla själv.

Snälla mamma tänkte jag, svara! Jag kan inte ta ett sånt ansvar.

Så hörde jag sirenerna och självklart samlades alla runt den och väntade på att få se vad som hänt.

Jag minns att sofie frågade mig:

Hon kommer att klara sig, eller hur?

Skräcken i hennes blick som jag mötte fick mig att gråta ännu mer och jag minns sofies varma tårdrypta tröja som jag lutade mig mot.

Jag minns Stinas arm runt mina axlar där hon gång på gång sa att allt skulle ordna sig.

jag minns att folk pratade med mig, jag minns att folk stannade och frågade.

Jag minns ambulanspersonalen.

Minns att kvinnan sa till LIndah:

Hej Lindah, Marita heter jag, Jag ska hjälpa dig upp på båren bara så ska vi ta dig till sjukhuset.

jag minns Lindahs tomma blick och att jag gick fram och kysste henne än en gång på pannan medan sofie släppte hennes hand som hon hållit ett tag.

Jag minns synen då de lyfte bort henne. bort från mig.

Jag minns att nån hade pratat med mamma och Han och de var på väg.

jag minns då jag bad sofie att följa med mig till akuten och då vi gick nerför de stora trapporna till stora ingången.

För att se ambulansbilen och Lindah liggandes däri.

jag minns att jag o Sofie grät och att några för mig okända kom fram och kramade om mig och sa nåt jag inte lägre minns.


Bilresan till akuten tog lång tid o när vi väl var framme hade jag fått prata med mamma och Åsa som hade lugnat ner mig.

Jag tänkte att jag varit så elak mot Lindah , att jag vägrat ringa till mamma eller Han..
jag minns att jag sa till mamma att om nånting hände henne så hade det varit mitt fel.

Väl framme fick vi vänta i ett väntrum där både jag och sofie grät ( även om sofie grät mer!)

jag minns att det var fotbollsEM eller nåt liknaden på tv och att folket som satt i väntrummet antagligen tyckte att vi störde vad de nu än kollade på.

Till slut fick vi gå in.

Nästan direkt efter kom mamma och Han.

Vi fick gå in till Lindah som låg med slutna ögon.

jag minns att jag blev så glad när jag fick se henne och att jag lovade mig själv att aldrig aldrig mer vara arg på henne.

Där låg hon, så hjälplöst. Min Lindah.

En vän till familjen var också med.

det visade sig att Lindah hade näringsbrist eller nåt . De fick aldrig reda på vad
det ingetliga felet var men att hon inte åt nåt till lunch spelade stor roll.

oj oj den dagen.

Så fick vi iaf hem vår älskade Lindah och jag minns då jag träffade min klass och de alla hade bett om ursäkt för att de anklagat mig för skolk tidigare.

Tack alla ni som hjälpte till och som fanns där.

o så självklart ett stort tack till sofie, stina, mats, åsa.. m fl.