Kan du se dem? Stjärnorna?
De gömmer sig hos människor ibland,
men ingen vet varför.

Man tror att de finns hos en, hos sina vänner.
Men när de borde skina som mest, då slocknar allihop.
Och du faller.

Livet blir till den mörkaste av alla kalla nätter...
och du blir en våldnad.
Du kryper längre och längre in i dig själv.
Skyr allt som kan få dig att falla igen.

Du slutar lita på folk, på dig själv.
Du blir rädd för stjärnorna, för människorna.
För dig själv.

Men kanske, kanske...
när du målat alla dina drömmar i svart sammet,
då kanske, kanske, kanske du ser det.
Det där du inte trodde fanns.

Inga gamla, använda stjärnor som kan lämna dig när som helst.
Men något nytt. Något verkligt.
Hopp.

Det är i dina ögon stjärnorna föds