Den skrynkliga mannen plirade på chalmeristen under sin skabbiga svarta kepsskärm. \"Jag kommer just från Amerikat. Minnesota.\", sade mannen i förtroende. Han saknade sin ena strumpa.
\"Ser man på..\", sade vår hjälte, som knappt fått någon sömn alls den natten, och undrade förstrött om det inte skulle dyka upp någon sorts lokaltrafik på den klart hållplatsmärkta yta där han stått och väntat bort viktiga minuter av sin förmiddag och sitt liv. Han hade ett brev i sin ena ficka, som av ett bisarrt sammanträffande var adresserat till en vän som utbytesstudentade i Minnesota. Det underliga i detta gick honom inte förbi, men gjorde honom inte särskilt intresserad heller. Han var trött och ville få sitt ärende gjord, så att han kunde komma hem till sin mycket lilla lägenhet med dess mycket mjuka säng.

\"Ja, jag är lindansare.\", hävdade mannen och nickade glatt och energiskt.
Den unge studenten begrundade förvånat denna uppenbara lögn och undrade om den vithårige farbrorn ens skulle klara att balansera sig över gatan utan skyddsnät. Han var inte van vid osanningar av den magnituden.
\"Ser man på..\", replikerade han tveksamt men motvilligt mer intresserat än tidigare.

Mannen verkade emellertid inte ha något övrigt att säga om sitt karriärsval. Som om han just berättat att han var revisor eller något annat av de yrken vars blotta nämnande snabbt ger människor en dimmig, frånvarande blick. Istället sjönk hans ansikte snabbt in i ett sombert allvar,
\"Jo.. jo.. Jag funderar på att rösta på Folkpartiet\".
Studenten hade inte för vana att vara mållös, men han hade ännu inte fått grepp om den fiskhala konversationen. \"Ser man på..\", hade varit ett, om inte dugligt, så i alla fall konsekvent svar. Istället lyckades han undvika hela sitt ansenliga register av orala excesser och pretentioner med ett
\"Hum?\"
\"Fast jag är orolig för miljön. Miljön är viktig. Öresundsbron och så.\" Mannen vickade på huvudet och lade ögonbrynen i sin allra mest allvarliga vinkel.
\"Jo.. Miljön är viktig.\" Hah! En mening med faktiskt informationsinnehåll. Måhända var den bara ett banalt upprepande av vad den gamle mannen sagt, men ändå. Studenten hade hopp om att jobba sig upp härifrån nu när han börjat komma igång. Politik låg mycket långt ned på listan över vad han gillade att diskutera, men det fick duga. Kanske skulle han till och med få komma med en subtil cynisk sarkasm. Han ansåg sig vara en finsmakare när det gällde cyniska, men subtila, sarkasmer och unnade sig gärna en då och då.

\"Fisken, förstår du\", mumlade mannen och verkade faktiskt hålla sig till ämnet. För att vara en så liten och förtorkad herre producerade han imponerande mängder saliv, som han oavsiktligt men generöst delade med sig av när han talade. Vår narkoleptiska och numera håglösa huvudperson tappade under en kort stund greppet om den overkliga situationen igen. Vad ville gubben egentligen? Existerade han ens? Kunde gammal mjölk ge försenade hallucinationer? Man borde verkligen börja kontrollera bäst-före-datum bättre.

\"De blir störda menar du\", prövade studenten, som nu fått någon sekund till existensiella överväganden.

\"Nej, inte alls!\" svarade mannen och sken upp. Hans argument verkade nu vara på väg ungefär 180 grader från den riktning som den nyss hade ragglat i. Den verbalt akterseglade teknologen insåg att slaget om hans förnuft var förlorat. Han hade bara ställt sig där helt oskyldigt, eftersom det verkade vara ett bra ställe att ta sig in till Chalmers och hinna med att lämna sin labbrapport innan deadline, för att senare ta sig hem och innesluta sig i en hägrande slöja av sömn och vila. Overkligheten sjönk över honom igen och han blickade förhoppningsfullt ut över spåren och såg sjuans spårvagn komma simmande i den kalla höstsolen som en gnistrande livbåt.

Den stannade ljudlöst upp. Och räddade honom.