Jag tappar min lins på golvet, och när jag står där och kisar efter den bland hundhår och kaksmulor inser jag vad jag vill.
Eller inte vill. Eller vill.
Jag vill inte raggla glosor på min väg neråt.
Jag vill resa till Paris med flickan med krås. Där vill jag ha röda läppar och klara av att inte lämna mig efter dem på min vinglas. Mina ögon skulle vara sotade och pojkar skulle vända sig efter mig.
Jag vill resa till Krakow med fröken Österlund, sjunga ryska sånger och ta mig en karl på rummet.
Jag vill dansa.
Jag vill sjunga.
Jag vill inte sitta fast i det skruvstäd som omringar mina halsmandlar. Pressar och har sig. Trycker ner skrik trycker upp ord. Aldrig tystnad.

Jag vill ha tid och läsa mina böcker.
Jag vill ha kindben.

Jag vill att du som vet vem jag är ska sluta upp och fjanta dig men den där! Den där som inte kan ge dig det jag vill ge dig! JAG VILL!

herreminje.

Vad ska vi säga, Vad ska vi göra? Ordbajsar är vad jag gör. Inte ens när jag sitter tyst slutar jag snacka skit. Behöver lov. Behöver Paris. Behöver sång.
Skriv mig vackra sånger.