fantomperspektiv I

Någonting har lagt sig över. Jag, höstflickan av eld och kol, står. Spjut i ryggen. Axlarna ligger djupt. Framför mig är tavlan. Den rullar längs iris. Jag vill röra det som brutits. Framför mig är tavlan. Jag, draperiröd, står med spjut i ryggen. Tavlan är av färgerna och formerna jag avlat ut mina vita skulderblad. Någonting har lagt sig över. Jag vill röra det som brutits. Jag tror att det är väntan. Blodet hos oss bär det. Och, när jag står här, kan jag, om jag stillnar, höra, mig-


---



[Rum nr. 1 - rosenbroderiet]

Väntan: i halspuls.
Hon är rosor, skära, väller vitt ty vekt. I vita fönster är hon klar; lyser genom gardinerna tunna. Mot väggar står hon upp som smala fingrar; att viska fram en sång i gräddvitt mönster, sprött – bräckt. Kroppen uppenbara släta vas i porslin, dör vid fall mot golvet. Tyget faller i blommor genom gula klänningen; mot skuldra, halshud. Tvärs igenom – läppar i pastell och tak.


[Rum nr. 2 - trevafenomenet]

Väntan: i ryggradspuls, fjärde knota uppifrån.
Svarta skynkena och han är av mörkerögon, han andas när han lever, han sover med ögonlock och det är sådant i dessa föreställningar som kan få cirkustältet att brinna upp och ned i flammor, dö. Sitter mot öppen balkongdörr och är natten med änglarna i sina händer, saxen, fingrarna, är en spindel och dess nät. Det som är är kol och det är i hans ansikte när han önskar stjärnorna mot sina handflator. Pressar dem mot väggen – revbenen genom magen. Lutar han sig mot livet faller genom, rakt, en påle, faller faller, hårt.


[Rum nr. 3 - klarsignalen]

Väntan: i handleds/handflatepuls.
Tvärs över havet är han en hon och hon en han som är en telefon; den ringer. Sanden mellan fingrarna och havet ljummet i strupen. Vita linjerna går igenom, de låter: tomt. Blixten anländer som om en tid är uppenbar, silar i sicksack från himmel eller hjärta. Färgerna kan också vara linjer, silver, blått och stål; följer som nerver och ådror och sprakar, låter: pow pow pow. Silvermusiken är ljudet av det lysande, eller, det som lyser i form av ljud; en signal. Det är händer mot händer och kroppar som blir fyrverkeri i själva fallet. Det är att dansa i neon.


---



fantomperspektiv II

Väntan är i blodet. Över trägolv ligger jag med handen över hjärtpuls. I riktningar trär jag sömnen över min kropp. Jag undrar varför jag sover. Lagret över tavlan kunde jag inte röra, jag kunde se, lagret över tavlan är en sömn. Lagret över tavlan kunde jag inte skrapa av. Väntan är i blodet. Över trägolv ligger jag med handen över hjärtpuls. Intill mig en tråd, jag sätter mig upp. Den växer, den är röd. Väntan är i blodet. Jag undrar varför jag sover. Tråden tar jag med ena handen, smal och sträv. Jag håller i ena änden. Resten försvinner bortåt, utåt. Jag undrar varför jag sover. I riktningar trär jag sömnen över min kropp. Tråden för jag mot mitt ansikte, mun. Lagret på tavlan kunde jag inte skrapa av. Mina tänder om den röda tråden. Börjar tugga. Väntan är i blodet. Sväljer. Och, när jag ligger här, kan jag, om jag öppnar, höra, mig-