jag är osynlig;
kastad till asfalten
av kloklädda händer
splittrad i små delar
som inte hittar hem

kanske måste jag gå vilse
för att någonsin komma hem igen?

näsan svider
men det doftar rosor
av det vita pulver
som reser mig upp.
marken var våt,
& jag fryser,
men rosorna sprider sig

kanske vill jag inte komma hem
förrän jag finner det jag letar efter

magen vänder sig ut
& in
efter den femte
som sväljs,
kväljer,
men berusningen får inte
gå förlorad.
sur gegga i mun
sväljer den sista,
struntar i middan idag,
& imorgon

kanske stämmer det inte;
borta bra men hemma bäst?

röken bildar illusioner
från min mun
glöden brinner i,
& jag är het
omtöcknaden behagar
mitt enda behov
jag ser en springande häst
i dimman,
& jag väljer att rida
bort, bort, bort
utan att veta vart

kanske gav jag upp mitt hem,
för att magin vilseledde mig till eufori

när tomheten tränger sig på,
starkt & okontrollerbart
tar jag bomben,
tvingar ner i magen,
sticker mig själv i armvecket,
röker brunt, & inte grönt,
tar många &
verkningslösa piller
i hopp om bensodiazepiner
hårbotten kliar,
hjärtat slår alldeles för fort
ber om pengar
blir inte tilldelad,
tigger varor
& kallar det mitt liv
ger honom vad han vill
i utbyte mot min stolthet

kanske insåg jag
med pannan mot kaklat golv,
bredvid toalettstolen,
med inget hopp
om liv

att jag är hemlös;