När dagar känns som år,
när solljus känns som djupa sår.
När mörkret tar mig bort,
när tillfällig lycka är kort.
När spindelnät kväver mig,
när jag minns jag inte är en vanlig tonårstjej.

Hur tårarna bränner,
hur ingen vet hur jag känner.
Hur min puls slår ojämnt,
hur mitt namn blir onämnt.
Hur skärsåren tar över,
allt vad jag inte behöver.

Vad fysisk smärta vet,
vad som känns begravet.
Vad mental förstörning hör,
vad demonerna skriker i kör.
Vad jag inte ser,
vad mina läppar inte ler.

Mitt liv skulle vara fantastiskt,
mitt liv skulle vara realistiskt.

Mitt liv blev pessimistiskt,
mitt liv blev kaotiskt.