Långsamt
sluter sig läpparna
om min hals
blodröd aptit
dina fingertoppars lek
de döda känner ingen ångest
säger du med ett vargleende
och biter
i det kött
som är jag
de döda vet
inte heller vad synd är
hans skratt
är som en porlande bäck
om våren
lika sval
långsamt dricker han
livets dryck
som flyter
genom mina ådror
jag är aldrig rädd
för skuggan
inte heller
för det kalla
i hans berörning
den odödes omfamning
kan inte kärlek
finnas
i ett hjärta
som slutade slå
för länge länge sedan