Det var då det hela började,
hennes kamp mot verkligheten.

"Bara lite till", sa jag till mig själv en morgon i maj.
Det fortsatte dag ut och dag in, vecka efter vecka.
"Bara lite till".

Så kom jag till den där vändpunkten, det var då jag insåg vad jag egentligen höll på med.

Jag hade kastat bort flera år av mitt liv, förstört allt.
Jag hade sett till att jag, och framförallt dem jag älskar hade fått lida.
Jag insåg vilken idiotisk egoist jag hade varit.

Så jag lät dem ta mig, lät dem hjälpa mig.
Jag gav mitt liv, i viss protest, till dem som kallade sig professionella.
Jag var rädd.

Det var då, en regnig natt i november.

Jag låg där och stirrade upp i taket, vred mig av ångesten som kastade sig över mig med jämna mellanrum.
Vad hade jag gett mig in på?
Jag som trodde att jag skulle bli helad, få leva lyckligt i alla mina dagar.
Jag grät och skrek, om lögner.
Bedrägeri.

Mitt liv var en berg-och-dal-bana, jag visste varken in eller ut.
snart skulle jag upptäcka ett svagt ljus i slutet av tunneln, hoppet levde än.
Snart skulle jag leva igen, det var vad de sa.

Alla år av stenhård kamp, jag är trött.
Många år återstår, jag är trött.

Kampen mot verkligheten fortsätter.