Vädret var som vanligt grått, blött och mycket kallt. Samuel kikade försiktigt upp över den torra sanddynen, ut mot stranden. Havet var grått även det. Smalt samman med himmelen som enda grå soppa. Vinden lekte i de lövlösa träden som stod och sträckte ut sina svarta armar mot den grå horisonten, dess döda löv singlade sakta ner mot marken. Hösten hade kommit. Livet var utblåst. Kusten var klar. Ha, ha, vitsigt som fan, tänkte Samuel, greppade sin tunga resväska i fejkat pungsvinsskinn och släpade den efter sig, ut mot stranden. Flåsande och pustande närmade han sig vattnet. Den tunga resväskan gjorde ett tydligt spår efter sig, den kändes tyngre och tyngre. Samuel kunde höra jämrandena och skriken där innefrån, men han stålsatte sig. Tänkte på pengarna. Femton tusen pund. Kontant. Pengar han behövde. Spelskulderna, tjallarna, mutor till poliser och väktarna. Han närmade sig den vindtuggade statyn som från början skulle föreställa Poseidon, som i smutsig marmor stod vid strandkanten, ordenligt fäst i ett betongfundament. Stolt stod denna antikens gud och höll sin rostiga treudd, som nu mera liknade en gaffel i ett stadigt grepp. Bredvid statyn låg en totalt sjöoduglig roddbåt, sönderbruten i två bitar. Herrelös, hemlös, själlös. Här var mötesplatsen. Men var är han? Samuel famlande fram ett paket cigariller och tände en. Fyra rök puffar med två sekunders mellanrum. Sedan vänta. Han kommer. Bara inte väktarna hinner upp mig, tänkte Samuel. Kallsvetten började tränga fram i pannan.
Han såg ut över det gråa havet medan han väntade. Inga vågor syntes, trotts att det blåsta ganska bra, en ensam segelbåt stakande sig fram långt borta, på väg mot hamnen. Han vände på huvudet och såg på det döda standsamhället. Vita hus i prydliga rader, täckta av flagnande färg. Dörrar och fönsterluckor som slog i vinden. Sedan att alger började blomma här regelbundet så dog hela turistnäringen och staden med den. Nu härskade här död, övergivenhet, herrelöshet, suspekta sekter och uteliggare. Graffiti täckte väggarna. Fönsterrutorna sönderslagna. Glassplutter låg som glänsande tårar i månljuset framför varje fönsterhåla. Bilvrak låg rostiga och förvridna på vägarna. Ett skrik hördes längre bort, men dog snabbt bort efter en skarp knall.
Nu började det blåsa kallare. En ilning gick igenom honom. Han kände att någon kall hand tog honom vänligt på ena axeln.
- Har du den?
- J..j…jajassii, jag menar javisst.
Han såg ut som vanligt. Som varje år. Mörk kostym med vita ränder. Lackskor. Hatten. Svart överrock. Svart skjorta och slips. Hans vita ansikte som utstrålade ondska och elakhet passade föga ihop med det försök till vänligt leende som han anlade, men det liknade mest en dödskalles tomma flin.
Samuel räckte över honom väskan med stor ansträngning. Mannen tog emot den. I hans händer verkade den lätt. Mannen blev allvarlig, kände med handflatan över väskan och slöt ögonen. Samuel väntade nervöst. Tillslut sprak mannen återigen ut i ett glatt flin.
– Du fick med dig all sommar igen. Bra jobbat. Tio tusen pund, var det sagt va?
– Eh, … jag trodde vi sad… femton … tusen … pund…
– Hum. Höga omkostnader bromsar investeringsviljan. Muttrade mannen.
– Men herr September, Samuel svalde. Ni får ju all sommar. Varje år. All sommar. Kvalité kostar.
– Tolvtusen.
– Fjorton.
– Tretton, sade September bestämt, och tryckte en bunt sedlar i Samuels handflata. Innan Samuel hann protestera så var September redan en bra bit iväg på stranden. I väg åt söder. Kvar stod Samuel. I vinden kom Septembers röst igen för sista gången detta år:
– Om ett år här igen.
Samuel kände att det hade blivit kyligare. Nu började det stillsamma havet få vågor, och i en kall, rå vindpust kom några snöflingor. Samuel tittade på sina pengar, och noterade att några sedlar var kylskadade. Han suckade, och tryckte ner sin belöning i fickan. Tände en cigarett. Vandrade bort från stranden medan vinden tilltog. När han nådde fram till sin bil så var gatan täckt av ett tunt snötäcke. Han visste vad som väntade honom i bilen. Bredvid förarsätet stod väskan i fejkat pungsvins läder. Tömd. Klar att användas igen, nästa år.