Finner mitt objekt och bygger upp historien runt detta. Letar upp någon som kan fylla de krav som krävs för att bygga en fantasi kring. Klamrar mig fast vid denna fantasi tills motsatsen bevisas. Att motsatsen är oundviklig att bevisas förr eller senare, lika säkert som att toppar följs av dalar. En fantasi kring ett ansikte som får spela en huvudroll i en galnings tankar tills ett nytt ansikte tar dess plats. Klamra sig fast vid en dröm för att med allt det krävs stänga verkligheten ute. Verkligheten är aldrig skön, verkligheten är aldrig mystisk, aldrig rätt och aldrig vad den borde vara. Men verkligheten är förutsebar, drömmen kommer alltid att nå ett abrupt slut, och man bli kastad handfallen ner i den stinkande, grymma verkligheten full med alla dessa negativ av människor. Maskeraden når sitt slut vid nattbussens ankomst, när allt som tidigare varit så vackert suddigt nyktrar till och i nylonljuset ser man honom för vad han egentligen är, tråkig, äckligt och ful. Och i hans skugga får man syn på sig själv, och man förvånas över hur en så vanlig syn kan skrämmas så. Få en att rygga tillbaka och en skrämmande känsla av att man är förföljd av någon som man aldrig kan bli kvitt. Hur mycket man flyr, så kan man aldrig bli kvitt sin spegelbild i ljuset av en sen natt, eller en tidig morgon, och man begraver hellre sitt väsen i skrevet på en främling. Hur mycket man än flyr, så kan man aldrig fly ifrån sig själv. Verkligheten är vad den är, en ständig flykt från dess skugga.