"Vinden leker i håret på henne. Hon försöker febrilt få det att lägga sig som hon vill. Men hennes försök är meningslösa, vinden står emot och ger sig inte. Till sist ger hon upp och låter håret fladdra i vinden.
Solen lyser och ger det fladdrande håret en gyllnebrun färg. Hon är vacker, på sitt egna sätt. Där sitter hon, ensam på en sten och tittar runt på det gröna gräset och de höga träden som fladdrar med vindens kraft.
Hon sitter där, ensam, vacker och väntar.
Hon ler ett leende som lyser upp hela henne, vinkar och säger ”Hej då” till några som går förbi. De ler tillbaka och säger också ”Hej då”.
De är antagligen hennes klasskompisar.
När de gått ler hon ett snett sorgset leende som fyller hela ansiktet med sorg och mystik. Hon ler sitt mystiskt sorgsna leende och tänker på hur lite de egentligen vet om henne. Alla runt omkring, hur lite de vet.
Hur ensam hon egentligen är. Ingen vet om det än. Det hon har vetat i en hel månad nu. Det som förändrade hennes liv helt. Ingen vet om det, och så ska det förbli, det har hon bestämt.
Ingen ska få veta att hon är döende."

Så börjar jag min historia, berättelsen om mig. En döende 15-årings historia.