Inga normalt funtade individer gav sig ut i universum.

Överhuvudtaget.

Nu när livet på andra planeter var upptäckt, eller, nu när livet på andra planeter hade upptäckt oss, för att vara korrekt, så fanns inget direkt intresse att utforska det.

Det var inte som att upptäcka nya djurarter på vår egen planet.

Nu skickade en forskare som undrade om befolkningen på Centauri XXX helt enkelt en förfrågan dit och frågade om det den undrade över, och en centauriansk forskare svarade att "visst, jag mailar över ett par filer" så fanns kunskapen på jorden.

Med simulatorer fanns det inte heller någon anledning att resa i ett halvår eller kanske ett år bara för att få se när Kyouns trettio solar dansade i en cirkel innan de gick ner, och sen upp en liten bit, och sen gick ihop så det såg ut som en sol, och sedan slutligen ner.

Det gick bra att ladda hem det på internet.

De rymdfarare som hade upplevt fenomenet kunde inte kommentera det.
De hade bara suttit och stirrat på det genom sina mörka hjälmvisir och sedan suttit kvar och stirrat mot himlen hela natten.

Ingen hade någonting att säga om det. Det gick helt enkelt inte att beskriva.

De som hade laddat hem det på internet hade sagt att det var det häftigaste de någonsin sett. Någonsin.

De var helt lyriska.

Bortsett från de som hade sett danserskan på Kquit som skjuter pingpongbollar genom kevlarvästar med sin vagina.

Eller rättare sagt med en av sina vaginor.

De tyckte att solarna bjöd på en ganska medioker föreställning.

Universum bjöd på oändliga möjligheter. Speciellt då stora delar av det var outforskade.

Där rådde inga lagar eller regler.

För där fanns för det mesta inga varelser som skulle bryta reglerna.

Precis en sådan planet var Necrois V.

Necrois V hade egentligen ingenting med döden att göra, som namnet antydde, utan var en ganska trevlig planet.

Den var inte bebodd av några intelligenta livsformer och ägdes inofficiellt av gansterkungen Phantrax Kreble.

Han hade gett planeten dess namn för att hålla obehöriga på avstånd.

Han hade också spridit ut rykten om att planeten dels inte fanns, och om någon ändå skulle hitta hans planet som inte fanns så var det ingen planet utan en enorm och väldigt hungrig kvark.

Skulle nu någon få för sig att landa där, så befolkades kroppen på denna kvark av livsfarliga löss som var stora som elefanter.

Där fanns helt enkelt ingenting som någon någonsin skulle kunna tänkas vara en det minsta lilla intresserad av.

Om någon sedan skulle få den dumma idén att titta efter själv, skulle denne någon ögonblickligen dö en smärtsam och överdrivet kladdig död.

Kvarkar var det ingen som hade hört talas om, men om Phantrax sa så, så skulle de inte åka dit.

Dessutom låg planeten löjligt långt bort från allt som man kunde tänka sig.
För att ta sig dit skulle man färdas sju månader och då visste man inte ens var utgångspunkten låg.

Det som gjorde planeten unik var solcykeln.

Vintern bestod på nordpolen av åtta timmars intensivt solljus av högsta vegetativa värde, sedan sexton timmars totalmörker.

Vintern varade i sex veckor. Sedan kom sommaren med konstant solsken. Temperaturen på planeten var konstant tjugofem grader celcius.

Luftfuktigheten var av absoluta toppvärde för odling och vattnet var friskt och rent.

Här odlades universums allra bästa marijuana. Frön importerades från jorden, sattes i små torvkrukor på skeppet och utvecklade sticklingar. Sedan sattes sticklingarna i jorden på Necrois V och de färdigvuxna plantorna skördades och torkades i skeppet på väg tillbaka.

Näringstillskottsprocessen var helt automatiserad och det enda rymdfararen behövde göra var att fylla på ett par stora behållare med näringslösning.