du är livrädd för dina föräldrar därför att

du aldrig skulle överleva utan dem, det är evolutionen. om du inte hade någon i närheten av dig som barn dör du, det gör rumänska barnhemsbarn trots medicinsk behandling. 

barn i sitt pre-verbala tillstånd agerar mest på inbyggda impulser. och om ingen håller om dig, även om du får mat och näring, om ingen tittar på dig och pratar med dig och ger dig direkt uppmärksamhet är det lika med död, även om du får föda så får du inte kontakten som berättar för dig att du kommer överleva och må bra.

brist på kärlek dödar, helt enkelt. 

så du trodde på allt dina föräldrar sade, du gick med på det som dem gjorde för att du hade inget val, det är den största och första obalansen i makt som finns. 

precis samma anledning för att du känner ett behov att följa gruppen, och en rädsla att gå emot gruppen. du vet detta, du behöver inte kämpa emot känslan men du kan kämpa emot det du tycker är fel. den känslan är också en produkt av evolutionen och kommer från det faktum att i naturligt tillstånd behöver du leva i flock för att maximera chansen för överlevnad, och de sista du gör då, är att gå emot gruppen. det är en instinkt som är så stark men är ofta enormt viktig att kämpa emot.

auktoriteter är genom naturen livsfarliga att gå emot, även i människans rike. och jag säger självfallet inte att du ska gå emot gruppen bara "för att", men jag kan ge ett exempel från mitt eget liv för att belysa det jag vill få fram:

det fanns en person på min grundskola som det gick rykten om att vara gravid. jag sade att jag skulle vilja fråga henne, mina kompisar sade att jag aldrig skulle våga och jag slog vad. jag fick ett enormt uppbåd, många samlades runt mig och gav mig mycket positiv uppmärksamhet. då stod den där personen där, i dörröppningen, medan cirkusen höll på som bäst och personens namn slänges runt som mest. jag kommer aldrig glömma hennes ansikte, hennes ögon. så överraskade och rädda, förvånade. jag pratade med henne, hon fick mig lova att inte föra vidare något hon berättade. jag lovade motvilligt, och är idag inte säker om jag tillslut berättade för den korrumperade ivriga gruppen som väntade på rasten för att höra. en lärare pratade med mig efter personen tagit upp hur jobbigt hon tyckte det var. jag skäms så mycket. och i det ögonblicket, när gruppen samlades runt mig och beundrade mitt mod och glodde och skrattade, skulle det som högstadieunge inte varit svårt att gå längre.

har du liknande upplevelser? jag skulle ge min skjorta för att höra dem! i kommentarerna eller i ett meddelande till mig.

så, tack för din tid. ha en bra dag i mörkret!