Lotta och Erik har blivit bjudna på middag hos Viktoria och Mats.
Efter middagen, som visst blev en smula livlig har dysterheten brett ut sig över vardagsrummet. Där sitter Lotta och Viktoria i soffan som två syskon medan Erik och Mats brer ut sig i varsin stoppad läderfåtölj.

-Visst är det väl så att om en av oss inte kunde simma, vi ändå skulle kasta oss i sjön om ett av våra barn vore på väg att drunkna? Viktoria slungade ut frågan som för att krossa och bryta sönder den tystnad som lagt sig tung efter middagen, över sällskapet.
-Bara om det varit ett av våra barn, replikerade Erik, inte vems barn som helst?
-Absolut inte om det vore en hund och då om vintern ute på sjöns is, eller i en vilt forsande å.

-Nå, okej, vilket barn som helst, sade Viktoria och lade huvudet på sned där hon satt med ett glas vitt vin i ena handen.
-Retoriska frågor kräver inga svar, det är bara för diskussionens skull. Ingen av oss behöver stå för de åsikter vi släpper loss här. Mats ville klargöra detta för att han kände sig obehaglig till mods. Mats fortsatte…

-Men för sakens skull då. Man kan kräva ett visst ansvar för barn av vilken vuxen som helst i samhället. Men det är nog långt ifrån alla som skulle springa in i ett brinnande hus för att rädda någon som skrek på hjälp. Troligare är att folket i folksamlingen står på behörigt avstånd och väntar in brandkårens folk.
Fast om det vore ens egna eller ens vänners barn skulle man säkert känna sig desperat nog att försöka.

-Ingen av oss har barn än så det där är ju bara förflugna idéer utefter möjliga situationer och känslor. Ingen som någonsin varit där vet om man skulle offra sig för sitt eget eller andras barn. Man vet inte om man skulle trycka av skottet om man så höll pistolen i sina egna händer som enda skydd mot en från en hotande fara i form av möjligt farliga människor. Lotta hämtade andan en stund och just när hon tänkt säga något mera så blixtrade det till utanför fönstret och automatiskt började de tyst räkna för sig själva. Så kom då dundret till slut.

-Skall man räkna ettusenett, ettusentvå… eller skall man bara räkna och andas mellan ett, två, tre…? Det var Viktoria som ställt frågan rakt ut i luften.
-Jag tror det var ungefär sju, då blir det sju kilometer härifrån. Erik lät osäker på rösten och svalde ner osäkerheten med en klunk av vinet.

-Om det var mitt eget barn skulle jag absolut försöka rädda det. Man gör väl nästan vad som helst för sina barn? Mats fick påståendet att låta som en fråga, men han var säker på att det bara måste vara på just det viset.
Medan Lotta inte verkade lika säker på saken.

-Jag undrar det. Jag menar, sade Lotta och avbröt sig medan hon glatt såg på värdparets katt som smugit in i rummet och nu satt och såg ut att fundera på vilken famn det skulle vara säkrast att ty sig till. Den verkade se sig noga omkring, lätt beräknande. Till slut hoppade den upp till Lotta.

-Ja, vad tror du egentligen? Något spefullt hade smugit sig in i rösten på Erik.
-Ja. Man har ju bara ett eget liv. Man har inte nio liv som katten. Skall man verkligen offra sig eget liv för någon annans? Jag menar, barn, det kan man ju få flera stycken av i sitt liv. Annars kan man ju adoptera ett.

-Jag skulle då inte vilja bli adopterad av någon som skulle kunna tänka sig att stå och vinka glatt uppmuntrande mot mig om jag höll på att mista livet.
-Kanske inte. Men skulle du kunna tänka dig att se din mamma dö medan hon gjorde allt för att rädda ditt liv?

Det är ju genom att inte rädda barnets liv som barnet slipper att gå genom livet fyllt av skuldkänslor för att ha blivit räddad av den som det var meningen skulle finnas där och skydda och trösta en för resten av ens liv.
-Även om det är fint med ärlighet så tycker jag ändå det låter väl så makabert.
Tyckte Viktoria.

Mats uttryckte nu det som man kommit överrens om skulle vara kvällens höjdpunkt. Han knäppte upp skjortan och drog av sig slipsen, lossade livremmen och såg med stigande upphetsning på medan kvinnorna kämpade med att få av sig klänningar och underkläder.
Där satt de sedan resten av kvällen på det av arabiska mattor klädda golvet. Drickandes vitt vin och ätande glass med jordgubbar medan de spelade Mah Jong, skrattade och flamsade tillsammans.