Jag trodde jag visste allt om att flyga, men jag visste visst ingenting alls. Jag visste inte att det var så lätt att falla. Och inte att marken var så fruktansvärt hård.
Nu faller jag längre ner än någonsin. Förbi spårvagnsräls, skor och trottoarer. Ner ner ner. Och mina händer darrar när jag försöker få grepp om luften omkring mig och trycka ned den i mina lungor. Men nu för tiden gör det mest ont att andas.
Och den delen av hjärtat som visste hur man log på riktigt lämnade jag kvar i en jackficka. Och mitt skratt lämnade jag på någon annans fingertoppar.

Rör mina läppar igen och ge mig det tillbaka.