Du sa "lite cancer har ingen dött av" och så tände du ciggen. Glöden lös upp ditt ansikte den där februarinatten för snart ett år sedan. Du hade sagt "men ska man göra något så ska man göra det ordentligt" och så satte du en till cigg i munnen och tände den åt mig. Ditt röda läppstift gjorde sitt avtryck på filtret och jag tog emot cigaretten. Jag mumlade "ja, jag antar det" och filtrerade röken genom mina lungor.
Jag betraktade dig då, och jag minns det än idag. Dina omålade naglar och ditt röda läppstift. Jag minns precis hur du såg ut.

Dina klackar ekade mellan de sovande husen när vi gick längs västerlånggatan. Jag släpade mina fötter efter mig och frös om händerna. Jag minns att jag tänkte att det såg ut som om kylan inte bekom dig. Elementen var ingen match för dig.

Inga stjärnor lös och månen syntes inte till. Jag följde glöden från din cigarett med blicken där den hängde vardagligt och vant i din högra hand. Jag minns att jag var blöt om fötterna, och jag var orolig för fallande istappar från de höga husen.

Jag hade en plunta med mig den kvällen. Jag minns att jag tog en klunk och att jag sedan passade den till dig. Jag minns att du nästan tömde den i ett svep. Du drack spriten som vatten, och jag har aldrig velat ha dig så mycket som jag gjorde då.