Jag önskar bara att jag någon dag glömmer allt

(Här är en ”novell” som jag har skrivit, jag har bytit ut namnet.. Hannah är inte hennes rediga namn, jag vill gärna inte lämna ut hennes namn. Då denna berättelse är sann.. )

Det är fem månader sedan något hemskt hände, jag förlorade min bästa kompis Hannah . Hannahs familj förlorade en dotter, och en syster, hennes barn förlorade en mamma. Det var en tradegi, hela våran lilla by blev berörda och upprörda, man kunde läsa i tidningen hur illa berörda alla var, hur något sånt hemskt kunde hända, att människor tillät det.
Hannah levde i en väldigt svår relation, hon levde med en sambo som inte visste hur han skulle behandla henne, han gjorde fel. Han gjorde henne illa istället. Han var sjuk, han var sjuk av svartsjuka, han hade ingen gräns. Hannah levde väldigt instängt, hon hade ingen möjlighet att få leva sitt liv som hon ville, hon hade ingen chans att få träffa sina killkompisar utan att han blev rasande av svartsjuka, och oftast då gick det väldigt illa.

Jag lärde känna Hannah när vi brukade träffas på gatan, först gick vi bara förbi varandra men en dag började jag prata med henne och sen blev det så varje gång vi träffades. En dag flyttade hon in i vårat område, hon blev granne med oss. Dom flyttade in och vi blev snabbt vänner, sen den dagen umgicks vi varje dag, vi lärde känna varandra ganska väl och blev snabbt bästa vänner. Jag började snabbt förstår hurdan hennes sambo var, i början sa han inte mycket, han var ganska tyst av sig. Han hälsade inte om man inte sa hej. Man undrade vilken människa han va. Hannah förklarade för mig, men jag kunde ändå inte acceptera honom, jag tyckte aldrig om honom.
Jag vet att Hannah älskade honom, och att hon hoppades varje dag att han skulle ändra sig. Att deras relation skulle bli bättre. Dom hade ju barn ihop.
Jag blev väldigt snabbt fäst i Hannah, jag kom henne väldigt nära ifrån första dag, och hon blev tillslut min allra bästa vän, jag kände något med henne som jag inte redigt kan beskriva, det är för svårt. Men det klickade. Första gången jag hörde hennes skratt, det var som guld i mina ögon. Jag älskade att höra henne skratta, jag älskade att se henne le. Hon blev min trygghet och jag blev hennes.
När dom oftast hade bråkat blev det att hon flydde till mig, att hon antingen smsade eller ringde och sa att hon behövde träffa mig, oftast tog vi en promenad i skogen med ungarna och hunden, eller bara vi två, eller så kom hon upp till mig och vi kunde sitta en evighet på mitt rum och bara prata om allt. Hon behövde inte säga något, det räckte att hon bara fick fly till mig. Hon behövde aldrig gömma sig och det visste hon.

Första gången jag såg henne gråta var i hennes kök, hon var så trött på livet, så trött på honom. Hon ville inte leva så mera, men hon gjorde det för sina barns skull. Dom behövde en mamma och en pappa. Hon fortsatte att leva i en lögn.
Jag vet vad jag betydde för henne, jag vet att hon inte hade varit lika stark utan mig. Jag vill inte låta som ett ego, men det var det hon sa till mig. Hon sa att hon har blivit mycket starkare sen vi blev vänner, hon vågade stå på sig mera för hon visste att jag skulle stå bakom henne, lika så min familj, som snabbt fick tycke för henne och älskade henne från första början.
Det var ofta vi tog en fika uppe hos mig, hon kom bra överrens med alla i min familj. Och jag vet att hon älskade min familj, för det var inte bara jag som skyddade henne det var min familj också. Och hon visste det.

Hannah var en natur människa, hon älskade naturen, hon älskade doften hon älskade promenaderna, hon var en som alltid var ute och gick. Både med hunden och ungarna. Vi hade ofta chansen att gå på en ensam promenad när den äldsta var på dagis, då tog vi den yngsta i vagnen, och hunden, sen gick vi. Vi bara gick och gick.
När vi kom tillbaka tog vi en fika och fortsatte och snacka, vi skrattade och skämtade. Jag blev som systrar tillslut. Vi gjorde allt ihop. Även om vi bodde under varandra så pratade vi i telefon och smsade, vi såg till att försöka träffas varje dag. Det var så vår vardag såg ut.

Jag älskade hennes sex skämt, hennes humor. Hur kunde man inte älska den? Man älskade allt med henne, hennes leende, hennes skratt, hennes humor. Hon var en människa som spred glädje runt sig. Var man på dåligt humör så blev man super glad när man såg henne eller bara var runt henne. Hon kände mig utan och innantill, hon visste vad hon skulle säga och hur hon skulle få mig att må bra. Hon var den enda som lyckades med det. När jag behövde prata fanns hon alltid där.
J
ag minns dagen då hon dog, den var hemsk. Jag vill inte tillbaka till den dagen, aldrig mera. Det var en Torsdag den 6 Augusti 2009. När jag vaknade den morgonen skickade jag ett sms till hennes mobil, vilket jag alltid gjorde så hon visste att jag var vaken. Men det var något konstigt den dagen, jag kände det inom mig, henne mobil var inte på. Jag testade att ringa den men den var fortfarande inte på. Jag satte mig vid datorn en stund, men jag var uttråkad, jag testade att ringa Hannah igen, inget svar. Jag tog min bok och la mig i soffan, började läsa lite, Min mamma var på balkongen och rökte. Sen hörde jag min mamma säga, ”Tanjah polisen står utanför” Va? Ne du skojar, när jag kom ut höll dom på att spärra av, jag fick klump i magen, jag började känna smått panik. För i helvete Hannah tänkte jag, svara då! Jag ringde igen. Men inget svar, vi ringde till min pappa och sa att något har hänt för polisen står utanför, dom hade gått till affären, när dom kom tillbaka fick dom inte gå inom avspärrningen. Jag gick ner och knackade på Hannahs dörr, den var låst, ingen öppnade. Dom kanske inte är hemma, jag gick ut. Jag såg polisens min, Jag testade att ringa hennes mobil igen, jag sa till mamma att hon inte svara, att den inte är på. Då frågade polisen vem jag försökte få tag på. Min bästa kompis svarade jag, hon bor där i mitten, och så pekade jag. Han frågade vad hon hette. ” varför undra du? Hannah heter hon” Då såg jag polisen att han ändrade uttryck i ansiktet, shiit tänkte jag. Tyvärr måste jag meddela att det är dit vi ska. Jag hörde orden svagt, jag kände hur min kropp började svika och jag satte mig på marken. Nej du ljuger sa jag. Jag hörde min syster säga, är det allvarligt, är hon svårt misshandlad. Jag kan tyvärr inte säga det, men jag kan säga att det är mer än så.
Jag började gå runt och runt, jag hade panik. Jag ville bara skrika. Hon kan inte vara död, hon får inte vara död. Jag ville bara springa upp dit, sparka in dörren och skaka liv i henne. Min bästa vän död? Nej det passade inte. Jag ringde till Hannahs mamma men min syster fick ta över, hon förklarade vad som hade hänt och dom kom dit. Dom tackade för att vi hade ringt. Polisen pratade med dom. Alla runt omkring mig fattade att det var allvarligt, att hon inte var misshandlad utan död, men eller att hon kunde vara så svårt misshandlad att hon inte kunde röra sig. Nej det får bara inte vara så, jag drömmer. Jag nöp mig själv, aj. Det gjorde ont. Det är ingen dröm, Min syster försökte trösta mig men jag bara puttade bort henne, hon försökte hålla fast mig, tillslut sjönk jag ihop i hennes famn. Jag förstod äntligen vad som hade hänt. Vi stod fortfarande utanför, en av poliserna kom ut med hunden, hon kom direkt fram till mig. Hon kände mig, hon kände trygghet hos mig. Den hunden var hennes allt. Något hade hänt det såg jag på den. Hannahs pappa kom och tog hunden efter en stund. Vi gick bort till gräsplätten och satte oss, men jag kunde inte sitta still, det kröp i hela kroppen. Alla andra hade förstått vad som hade hänt, men jag ville inte förstå. Jag hörde min bror säga, jag ska leta efter den jävlen och så åkte han iväg. Han kom tillbaka efter en stund, under tiden hade jag pratat med polisen o frågat var ungarna var, dom är i säkerhet. Jaha men det hjälper ju inte mig speciellt mycket sa jag. Dom var på polis stationen, och han var där också. Han hade angett sig själv. Jag gick bort och satte mig hos dom andra igen. Jag såg hennes föräldrar komma, dom vinkade mig till sig. När jag såg hennes mamma, oh jag skulle lägga mig ner och dö. Hennes ögon, det går inte att beskriva. Hennes mamma kollade på mig och sa ”Hon är borta, hon är död” Neeeeeeeeeeeej.. Neej det är inte sant. Jag kramade om henne och sa jag beklaga. Jag ville inte bryta ihop inför dom. När jag såg mina syskon sitta där borta, sprang jag bort dit och bara ramlade ihop och började stor böla, jag sa hon är död, den jävlen har dödat henne. Jag såg hur mina syskon hade tårar i ögonen, mina bröder gråter? Sällan tänkte jag, men det gjorde dom. En av min bröder reste sig och gick där ifrån.

Vi andra satt kvar och grät, försökte förstå vad som hade hänt. Jag ville fortfarande inte förstå det, efter en stund gick jag upp till mitt rum, stängde in mig och la mig i sängen. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville bara skrika rakt ut, jag vet att jag hade ringt Karroh under dagen men jag minns inte när. Jag ville gå ut till dom andra men dom sa nej, för likbilen var här, dom tyckte inte att jag skulle se det. Jag stod på balkongen, när jag såg den. Då brast det. Mina bästa kompis ska inte ligga i en sån. Aldrig. Hon skulle vara hos mig och skratta, berätta sina sexskämt. Får mig att skratta.
När allt var över, gjorde vi en minneslund. Karroh kom, det kändes så tryggt för hon kastade sig i min famn och tröstade mig. Jag kände en enorm tacksamhet till henne. Att hon kom att hon fanns där för mig. Vi alla bara satt där. Tysta, ingen sa ett ord. Vi grät Karroh o jag, i kapp. Efter en stund hörde jag någon sa, vi lämnar Tanjah ifred. Jag ville inte resa mig, jag ville sitta kvar hos henne. Hos min älskling. Jag tror jag satt där i en evighet.

Jag gick till den minneslunden varje dag, hela tiden hade det kommit massa nytt, nya blommor, ljus, texter. Man blev berörd. Hon var älskad och uppskattad. Dagen efter kunde man läsa allt i tidningen, aftonbladet, expressen och nått som vi har här i vårat län Smålandsposten. Det var hemskt att läsa om sin bästa kompis död. Det var ingen olycka, det var ett mord. Ett hemskt mord. När det kom ut att jag hade förlorat min bästa kompis frågade många hur hon hade dött, men jag kunde inte svara på det då jag inte själv visste det ännu. Dagarna gick och man kunde läsa mer och mer om det, det blev svårare att hantera det. Det blev svårare att leva utan henne. Saknaden blev enorm. När skulle det sluta verka?

Hela den dagen finns inristat i mitt bakhuvud, jag kommer ihåg det som om det var igår, men allt jag vill är bara att glömma. Glömma allting.

Jag minns att jag var fruktansvärt avstängd, jag stängde av allt, i flera månader. Jag åt knappt inte dom första veckorna, jag bara stängde in mig och lyssnade på musik. Stod det nått i tidningen kände jag bara ilska. Det ska inte stå nått om det, för då bli det känt, Hannah ville inte ha det så, Hon ville inte att någon skulle veta nått om hennes privatliv, men sen vet jag att dom skriver om sånt när det hänt nått sådant. Men jag ville bara att hon skulle få vila ifred.

I september var hennes begravning. Den 12, det var ingen bra dag. Att säga hejdå till sin bästa vän. Hon låg där framme i den där kistan. Nej, det var inte Hannah. Hon skulle aldrig ligga i en sån, jag vet att vi alla ska dö någon gång, men hon dog för tidigt. Hon skulle ju fylla 25. Bara några dagar innan hon dog, snackade vi om döden. Så det kändes fruktansvärt att sen någon månad sedan sitta i kyrkan på hennes begravning. Dom sjöng våran låt. Våran låt som vi alltid lyssnade på, som vi sjöng till varandra. You raise me up. När dom började sjunga den kände jag en hand på min axel, men det var ingen som höll sin hand på min axel. Det var Hannah, hon var där. Hon satt jämte mig och sjöng med i den, med våra falska röster. Min bror satt jämte mig och min svägerska på andra sidan, jag kände en trygghet. Min bror visade ett stort stöd. Han sa åt mig flera gånger att jag skulle andas, att jag skulle ta det lugnt. Det hjälpte. Jag försökte att hålla tillbaka tårarna, men när jag såg alla andra sitta och gråta, blev tillslut att jag inte kunde längre.

Jag trodde inte jag skulle vara så stark som jag har varit, men jag är stolt över mig själv. För jag vet att hon aldrig skulle vilja att jag grät, hon hade velat att jag skulle gå vidare.
Hon är nu kremerad och ligger i en minneslund uppe vid våran kyrka här vi bor, jag har varit där några gånger och hälsat på henne sedan hon kom dit. Men jag klara inte av att gå dit allt för ofta, det gör fortfarande ont.
M
ånga har frågat mig hur jag har hanterat smärtan, och sorgen. Jag har inte hanterat den, jag har inte haft orken. Jag känner fortfarande smärtan och sorgen, det kommer ta tid för mig att bearbeta sorgen, men speciellt smärtan jag känner. Ibland hoppas jag bara på att glömma allt, för då kanske min smärta bli bättre, men det hjälper inte att glömma heller, man måste lära sig att leva med det, vilket jag gör nu. Jag kommer få leva med det resten av mitt liv, förlorandet av min bästa vän. Min bästa vän som var allt för mig. Efter tag går man vidare, men alla måste få sin tid att läka, att bearbeta det. Ingen kan eller få stressa dig att gå vidare, då kan allt gå fel och du tror att du ha gått vidare när du fortfarande sörjer. Och då blir smärtan ännu värre. Du måste tänka på hur din vän, eller den du har förlorat hade velat att du skulle göra, och eftersom jag visste vad hon ville att jag skulle göra, så gjorde jag det för hennes skull. Jag gick vidare, jag grät inte mycket över henne, jag tänkte däremot på henne varje dag. Men jag ska erkänna att än idag gråter jag över henne ibland. Men jag har inte slutat älska eller tänka på henne. Även om hon inte finns kvar hos oss längre så är hon fortfarande min bästa vän och kommer alltid att vara. Ibland bär jag henne med mig när jag en längtan efter henne, jag har ett halsband där det står Hannah och så en ängel.
Jag har kontakt med hennes föräldrar då och då, ibland smsar jag och hennes mamma. Ibland träffar jag hennes pappa nere i byn och då pratar vi. Jag är stolta över dom, även om dom har tagit det väldigt hårt så lever dom vidare, dom ger inte upp. Utan dom kämpar för henne, för hennes skull. Och det är jag väldigt stolt över. Många som har förlorat ett barn har gett upp. Men inte dom.
För Hannahs skull ska jag leva vidare, jag ska fortsätta kämpa. Även om jag hela tiden tänker på hur hon dog, vad han gjorde emot henne den kvällen. Hur min syster och dom satt i rättgången och såg honom, hur kall han var, när dom berättade hur han hade gjort det, bilderna på henne hur hon låg död i sängen. Hur barnen måste ha det, vad dom kommer gå igenom. Men jag kommer aldrig glömma den dagen min bästa kompis blev mördad.

Skriven Av Tanjah 10 Januari 2010