Vilse
medveten om mitt
svartbygge
fångad i labyrinten
hittar inte ut.

Trodde, livet var dödligt allvar
krånglade, vinglade
lämnade sällan spår
nya stigar,
utan kompass
för att behaga, vara snäll

Ensamhetens skrik,
ingen hör,
vill hitta hem,
vem är jag
hem till vem ?

Ville vara snäll
behagade, flöt med,
sa JA, menade NEJ
gav allt, utan att äga något.
Inte ens mitt liv.

Labyrinten som jag byggt åt mig själv !