Mörkret dväljs inom mig
Finns i mitt huvud, i mitt hjärta, i min själ
Men ser noga till att fasaden är okej
Andra anser mig känslokall, jag påverkas aldrig av gräl

En ogenomtränglig massa där ljuset inte når
Där dväljs mörkret och förtär cell för cell
Långsamt sprider sig som cancer i varje vrår
Tills jag egentligen bara är materiell

Bara mörkret dväljs i min kropp och ingenting mer
Styrd av den inre rösten som jag vet viskar fel
Den som övertygar mig om att ingen ser
Den som viskar att jag är en pjäs i andras spel

Rösten som ber mig att göra revolt mot orättvisa
Rösten som kväver samvetet då bladet skär
Och vem är jag att rösten avvisa?
Vem är jag att motstå mörkret som mig redan förtär?