"Du är den finaste jag vet" precis så sa du.

Det lät så otänkbart tyckte jag. Att du med det bruna, rufsiga håret och de gröna ögonen aldrig hade träffat någon finare än mig. Någon finare än mig med det trassliga håret, den kladdiga eyelinern och de randiga tröjorna. Och kanske ljög du, vad vet jag, det är väl sånt man ska säga. Att man aldrig har träffat någon finare eller någon bättre eller någon man tyckt mer om.

Men du fångade upp mig från gatstenen, bort från verkligheten och in i ditt rum med vita väggar och bandaffischer. Någonstans låg det visst också ett cigarettpaket. Men det hör inte hit, huvudsaken är att du räddade mig. Beröringen var kanske aldrig fjäderlätt eller vacker, men det kändes så i alla fall. Som om någon aldrig hade behandlat mig med mer varsamhet och kärlek.

Och jag slukade dig, jag vet.

Hungrig av ensamhet är så svårt att vara. Jag törstade efter något, någon, vad-som-helst. Och såna som du finns bara i drömmarna och i tankarna. Eller möjligtvis i någon låt av Håkan Hellström. Hångel i ett rum med bandaffischer och texter på väggarna, för mycket cigaretter, fingrar som ritar mönster på naken hud och ord som lovar saker som aldrig kan hållas.

Du fångade upp mig och jag krossade dig. Utan att ens veta om det.