Jag dricker te och tänker inget händer här men det gör ingenting om dina händer är här. Vi rymmer bort från vintern tillsammans du och jag. Jag och du. Med dina läppar mot mina kan jag nästan känna att det är trettio grader Celsius i luften, att vi sitter på en sommaräng och inte på en buss eller i ett klassrum, att solen skiner som den bara kan under ändlösa sommardagar och att molnen ovanför oss bildar getter med pilbågar, drakar med stolar på sina ryggar, får med jättestora öron och cyklar med blombuketter i cykelkorgarna. Cyklar, ja, cyklar det gör vi. Runt backkrön, över landsvägar, nedför backar, kanske är vi i Italien, Toscana ungefär. Olivträden omger oss och egentligen är det för varmt ute, även i den här korta gula bomullsklänningen med vid kjol. Jag citerar säkert Kent sjungandes din sommarklänning är för stor, den glider ned över axeln. Vi stannar vid små lokala restauranger i olika byar för att äta pasta och du fnyser åt att jag ber om det vegetariska. Kanske borde man äta prosciutto när man är i Italien, when in Rome do as the Romans do. Eller kanske är vi i Paris. Kanske sitter vi i skuggan av ett träd på en pittoresk uteservering och kanske använder jag den lilla franskan jag kan för att beställa oss två koppar kaffe, je voudrais deux cafés, s'il vous plaît, trots att inte jag dricker kaffe, men det är ju det enda jag klarar av att beställa på det vackraste språket jag vet. Kanske sjunger jag inledningen av den franska nationalsången för att imponera eller kanske säger jag pauvres vaches en les Pyrénées för att det är en av de få andra saker jag kan säga. Det blir eftermiddag, det blir kväll, det blir natt och med lite för mycket Bordeaux i våra blodomlopp dansar vi på borden. Dansar på borden, röker för många cigaretter, och kanske har jag en kortklippt svart page. Du dansar till den franska medryckande popen av bristande kvalitet och klagar på att det inte är postrock, att det är för mainstream och inte tillräckligt experimentellt. Jag ler stort, rycker på axlarna och drar dig närmre intill. Tätt, tätt intill. Eller kanske är det mitt i natten och vi ligger på en svensk sommaräng med stjärnorna som enda tak. Kanske är vattnet i den lilla sjön ljummet och kanske finns vi till enbart för varandra, just där och just då. Kanske ligger vi hand i hand och stirrar upp mot himmeln likt Joel och Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Kanske ligger vi där på sommarängen pratandes om allt mellan himmel och jord medan natt blir till morgon och dimman dansar över ängarna. Eller kanske befinner vi oss i Central Park omringade av lattemammor, förälskade par, frisbeekastande ungdomar och joggande medelålders män. Vi ligger där i gräset i Central Park, stirrandes in i varandras ögon, och helt plötsligt är vi tillbaka i ditt eller kanske i mitt rum. Det är februari 2010. Utanför fönstret är det snö och termometern visar minus fem grader. Du är du och jag är jag, och för tillfället duger det alldeles utmärkt.