Det gick snabbt, det kändes mer som en rymdfarkost än en bil. Kolsvarta ögon och en dregglande mun i det lilla utrymmet. Han var redan död, min vän, men han visste inte om det. Jakten pågick, jakt efter något, bara något litet räckte just då. Han bromsade in, precis bredvid en park där jakten kunde fortlöpa. Min döda vän kröp ur bilen, kallsvettig och med brinnande ögon, han var redo, likaså jag. Vi hade två basebollträn i framsätet och ett avsågat hagelgevär där bak, man kunde aldrig vara för paranoid, inte här, inte i den här världen.

Vi spanade och såg djupt därinne bland träden tre stycken figurer som ylade mot månen. Där fanns det, vi visste det, det sjung till oss. När vi kom närmare såg vi dom, två pinnar och en lurv. Den lurviga påstod att han hade suttit, vi var inte imponerade, han var jätte lurvig, ett blont gigantiskt afro hade han, det gungade. Jag kunde inte låta bli att le. Pengar försvann, men inget hände.
Den lurviga slemmade ur sig "Om ni vill ha det får ni försöka ta det"

Min döda vän var inte på humör, han sade okey och tänkte döda innan han dog. Jag satte mig ner på det kalla gräset och väntade på mitt spöke till vän, han skulle bara hämta geväret. Den lurviga blev nervös och gav oss en bit, en stor bit, vi tappade den i gräset och kunde inte hitta den. Lurven försökte hjälpa oss leta med tändare, han hade förvandlats från slem till ett ljus i mörkret. Vi hittade biten och alla skrattade. Det var nära den gången, det skulle komma fler gånger. Men just då, i den stunden, skrattade vi istället för att vi spillde blod. Det hände inte ofta men just då fanns det ändå hopp. Mer av den kvällen kommer jag inte ihåg. Det fanns en annan gång då jag kokade sömntabletter, lugnande, muskelavslappnande och oboy till en smet och försökte mata min döda vän med det. Men det är en annan historia.