Vi går förbi vargarna vid Rosendhals trädgård och fortsätter upp längsmed växthusen mot värdshuset. Där har jag aldrig varit. Det är overkligt och fint. Jag äter lax. Du fixar det gigantiska mörkblå tygparasollet. Jag tycker du är charmerande, charmig. Du skojar med kyparen, kyparen skojar tillbaka. Vi går och tittar på utsikten när vi har ätit klart. Vi lägger oss i slänten vid några buskar med utsikten i behåll. Några fåglar flyger omkring mot den blå himlen. Kanske är det svalor. De ser lekfulla och fria ut. Jag har tagit med mig en färgglad picknicduk. Vi lägger oss på den och dricker kaffe från min thermos och pratar lättsamt om allt möjligt. Så går jag upp för kullen igen, ensam, i snön. Det ä mycket som har hänt sedan sist. Jag tänker på det. Går runt och tittar och det känns som att smygtitta på någonting vederlagt, bakom någonting och rota omkring ibland damtussarna. Som om jag hade ångrat mig, som om jag saknade dig. Nej, jag kan inte ångra mig. Det är här jag är. Det var bättre att lämna än att traggla vidare utan förhoppningar. Snön är nästan tre decimeter djup. Värdshuset är stängt. Jag är ensam, går mot några höga träd i en ring och där innanför står en staty föreställande en fiskmänniska. Du lärde mig att snorkla. Vi hade vår egen plats på stranden med grottan och vår undervattensglänta med fiskarna, samma fiskar varje dag. Där snorklade vi omkring, bara vi och då fanns förhoppningarna om att det som vi gav oss in i kunde bli något helt fantastiskt. Jag pulsar vidare och utsikten, dystert vacker i det grå eftermiddagsljuset. Jag ser Kaknästornet och ljuset liksom svartnar i kanterna, där himlen möter trädtopparna i konturerna, solariserade, ifyllda i med en tjockare penna. Jag försöker hitta platsen där vi satt och drack kaffe men där jag minns att det var växer två buskar. Jag tror att jag har hittat rätt och sjunker till min förvåning  raklång ner i den mjuka fluffiga snön. Det börjar snöa. Jag tittar på buskarna och försöker känna som det kändes då inför men det gör det inte. Det är bara platsen som jag känner igen. Jag ligger kvar och tittar upp mot himlen. Du flög och jag flög med. Jag seglade och du gled med i glittret. Det blev en härlig sommar, fina sommardagar, kvällar på din veranda. Det var fantastiskt, romantiskt, dina kyssar, tafatta, ugglan som satt i eken ovanför oss när vi älskade på soffkuddarna vi hämtade ut, duntäcken när daggen hade lagt sig. Ibland känns det som att jag samlar till en fotobok av minnen, vykort från mitt liv. Dina katter som smög omkring i de sommarnätterna. Det var perfekt men du, varför var du så sur, så stingslig? Du såg att det var bra, du iscen satte det men inte kunde ha det så? Jag var förälskad, allvarligt förälskad men du tålde inte mig, eller det. Du var arrogant, elak, oberäknelig, lynnig och du teg, eftersom du visste att du borde vara lycklig. Vi kunde ha det bra tillsammans men vi tålde inte varandra. Alltså kunde vi inte ha det bra tillsammans. Du var generös och bjöd mig på gott vin och resor men på dina villkor. Det fixade inte jag. Kanske förmådde jag inte uppskatta din generositet tillräckligt och du kunde inte uppskatta min. Du kunde inte säga vad det var som jag gjorde fel och du ville inte höra vad jag sa till dig. Det är märkligt att ligga här och tänka på oss, medan snönflingorna smälter i mitt ansikte, hur allt sammantaget ändå hamnade på minus och att det faktiskt bara var att gå då. Första gången jag såg dig skratta var här. Jag älskade att se dig skratta.