Vi är alver, De Upphöjda.
Vi har format detta rike men vi försummade framtiden.

Världens andra ålder är kommen och en stor förändring skall ske.
Hur gammal är jag, inget vet.
Jag är den siste kvar av mitt folk De Upphöjda.
Ensamma stred vi för Avalias frihet, vi misslyckades och föll.
Dom få överlevande flydde upp i dom Vita Bergen där den skoningslösa kylan snart tog ut sin rätt.
Nu återstår bara jag och snart ska även min själ gå i vila.
Ensam har jag vandrat över denna jord i snart 700 år. Sett allt jag vill se, lärt allt jag vill lära. Men en sak jag har ouppklarat skall min själ söka svar på.
För många år sedan då Avalia fortfarande var orört och endast bebott av oss Upphöjda begav sig min systerdotter Elen ut på sin första vandring.
Med sig bar hon ett löfte om att återvända till oss.
Men åren gick och Elen kom aldrig tillbaka.
En fågel satte sig på en gren och sjöng en sång för mig, men jag var för oerfaren för att tyda dess bud. Nu vet jag vad fågeln sjöng om, den sjöng om Elen.
Ett nytt krig utbröt och skogsalverna splittrades.
I 300 år har jag sökt efter svar, vad hände med henne.
Men dom få alver från Eleria som lever kvar, som kan berätta om hennes öde har flytt djupt in i bergen för att aldrig mer återvända.
Jag överlåter nu min ande i den sista vilan och i utbyte får jag hennes sista år framför mig.
Kriget är nu över, allt som finns kvar av detta en gång så vackra rike är aska.
Våra vackra vildhästar fångades in, träden fälldes i en brutal fart och vårat blod flöt över marken.
Kanske skogsalverna en dag återvänder som ett enat folk, men för min del så är det över.
Trött på att strida, trött på att svälta, trött på denna kyla som ständigt biter i min märg.
På att sörja mina förlorade fränder .
Och trött på att vara ensam.
Evighetens vila är nu över mig och jag ska äntligen tilldelas vetskapen om Elen öde.


Tea