1 år.
2 år.
3 år.

Anders sprang nedför backen med mig i barnvagnen. Vi fick slir och välte i diket. Anders fick panik. Jag skrattade.

4 år.
5 år.
6 år.

Jag och Mollie klädde upp oss i Mollies mammas gamla kläder och sminkade oss. Hela nätterna var vi uppe i en lek som aldrig tog slut.

7 år.
8 år.
9 år.

De första åren i skolan. Jenny skrev ett kärleksbrev till Simon. Jag avskydde honom, för han sa så elaka saker. Jenny blev inte ledsen när han slängde hennes brev i soptunnan. På vägen hem ifrån skolan fantiserade vi om hur vi blåste upp honom, slog hål på honom och tittade på honom när han flög iväg som en ballong emot molnen.

10 år.
11 år.
12 år.

Jag klarar inte matte. Det är för svårt. Jag förstår inte, varför ska det vara så? Det bara ska det, säger matteläraren grinigt, och jag sätter mig tyst i ett hörn. Jag kommer aldrig förstå.

13 år.
14 år.
15 år.

Jag börjar inse att jag kanske inte ska vara som jag är. Jag sänder ut fel signaler med mitt glada och trevliga sätt, folk missförstår och ställer krav. Det är inte vad jag vill.

16 år.
17 år.
18 år.

Se på mig... Jag tror jag vuxit upp.