Med kalla ögon skalade han av min klänning och jag kunde inte förmå mig till att säga nej.Med ett snett leende viskade han med mörk röst i mitt öra:"Du ser till och med ännu bättre ut när du är naken."Min kropp darrade hjälplöst.
Vad skulle man svara på det?Jag hade aldrig haft bra självförtroende.Men jag var ändå märkvärdigt nöjd över att någon ville ha mig även om det var en vampyr.Det spännande var att man aldrig viste var man hade dem.Ett kärleksfullt möte kunde lika gärna förvandlas till ett dödligt blodbad.Jag hoppades att det senare inte skulle ske.Jason rörde med ett långt finger längs min ena axel.Det kändes som snö.Huggtänderna gled ut."Jag tror inte jag kan motstå att smaka lite på dig,älskling,"sade hans sexiga röst och jag tänkte att jag skulle kunna dö just i detta ögonblick.Andningen blev ansträngd när de vassa gaddarna skrapade huden under halsen.Sedan kände jag en skarp smärta som övergick till något annat.Jag hade inte trott att det skulle gå att känna njutning."Känns allt bra?"Jason lyfte på ansiktet och jag kunde se hur mitt blod rann längs hans syndiga mun.Jag nickade för rösten svek mig.Det var första gången någon hade frågat mig och brytt sig.Märkligt att mitt första ömma möte skulle vara med en mytologisk varelse kunde jag inte låta bli att tänka.Kanske var de mer sympatiska trots faran som alltid lurade under ytan.Med långsamma rörelser slickade han rent såret."Du smakar utomordentligt bra Marina,"spann Jason och log snett."Tack!"Med den ena handen smekte han långsamt min ena kind."Du borde tycka om dig själv mer,sötnos."Jag tänkte inte börja gråta efter det utlåtandet.Absolut inte.Det hade varit för pinsamt.Men ändå hade han förstått mig utan att jag sagt något rätt ut.De kalla ögonen hade nu ett märkvärdigt varmt ljus.Kunde det vara så att vampyren hade fått riktiga känslor för någon som jag?Att det inte bara var ett spel?Mitt hjärta ville tro på det ofattbara.Det började slå fortare och fortare.Jag var säker på att Jason kunde höra med tanke på hans superhörsel.