Hans mörka röst sjöng:"Love´s the funeral of hearts" och nackhåren på mina armar reste sig.Det var det vackraste mina öron hade hört.Det kändes som om låten passade honom då han såg ut som en typisk rockare.Långt mörkt hår,piercad läpp och näsa och läckra tatueringar.Ögonen var koboltblå och jag skulle inte ha kunnat slita blicken från honom äns om jag hade velat.Skönhet är ovanligt.Det är inget fel med att uppskatta det,menade min inre röst.Den här gången var jag beredd att hålla med.Låten tog slut och alla applåderade som galningar.Med ett brett leende sade sångaren:"Det här var alltså vår cover på en av HIM:S bästa låtar.Hoppas ni hade roligt.Det hade vi."Han blinkade med ena ögat och det kändes som om det endast var riktat mot mig.
Ego.Skulle han välja dig?,skrattade rösten i mitt huvud.Nu skulle vi säkert råka i luven på varandra igen.Jag brukade ha långa diskussioner med mitt medvetande.Underhållande?Ibland,men den här gången var det bara irreterande.Det räckte att min mamma var kränkande och sårande mot mig.Bandet gick av scenen.Jag kunde inte låta bli att undra om jag skulle få se honom igen.Man kunde ju alltid leva på hoppet.Publiken drog iväg mot baren.Kvällen började mörkna.En blick på urtavlan visade att den var 20.00.dags att gå hem till lägenheten.Det var en underbar frihetskänsla.Att slippa mamma och hennes hånfulla kommentarer varje dag.Med visslande steg öppnade jag dörren och andades in den friska luften.Då hörde jag honom ropa."Vänta på mig!"Hjälp!Det hände verkligen.Förtjänade jag verkligen en sådan tur?Ja.Jag vände mig om och nackhåren reste sig ännu en gång.Den snubben var onaturligt vacker."Vad tyckte du om vårt framträdande?Jag tittade på dig och du stod verkligen ut från resten av publiken."Hm..Vad skulle man svara på det?Jag tyckte snarare att jag var som vilken svensson som helst.En som följde strömmen.Men jag kunde ändå inte låta bli att le.Mest för att hans leende var så smittande."Har du lust att ta en fika?"fortsatte han och jag rös ofrivilligt till.Jag nickade.Tacka nej till något som kan förändra hela min existens?Aldrig!"Good."Han tog fram ett paket cigaretter ur skinnjackans ena ficka."Vill du ha en?"Jag skakade på huvudet och sade mjukt "Tycker inte om cancerpinnar".Han skrattade och sade "Du är klokare än mig."Han tände en och blåste långsamt ut röken."Var ska vi fika?"frågade jag nyfiket."Vad sägs om hemma hos dig?"Det kunde jag gå med på.Det kändes tryggare att vara på hemmaplan."Visst.Jag har kanelbullar."Det tyckte han lät gott.Plötsligt kom jag på att jag inte visste hans namn."Eh,vad heter du föresten?"jag kände hur mina kinder rodnade.Med ett litet skratt svarade han:"Visst ja,vad oartigt av mig.Här bjuder jag ut en tjej och kommer inte ens ihåg att presentera mig."Han fimpade cigaretten och fortsatte:"Jonas är namnet jag går under.vad är ditt namn?"Jag berättade att jag hette Astrid.Det fick honom att tänka på den berömda barnboksförfattaren.Jag kunde inte låta bli att le."Det är det många som gör."Väl inne i lägenheten fixade jag med bullarna medan Jonas blandade jordgubbs saft.Det kändes som om vi alltid hade känt varandra.Pratet var avslappnat och otvunget.Det här är den bästa kvällen i mitt liv tänkte jag gång på gång."Vill du att jag ska sätta igång lite musik?"Det ville han gärna."Något med HIM?"Jag hade bara en skiva med dem.
"Jag tycker din röst är lite lik Vile Valos,"menade jag blygt."Tack för komplimangen,"sade han och tittade mig djupt i ögonen.Gulp!Jag höll på att drunkna i dess djup.Men vackrare än så här kunde en död inte bli.