jag har inga problem. men problemen består.

att ni inte förstår är ingen tröst. en förklaring till den oförstående attityden och bortviftandet, om något.

jag har slutat nu. sedan tre veckor och livet är sig ändå likt. enda skillnaden är att jag inte tycker om det jag gör om dagarna nu. men det är väl så i början. det tar tid att vända stora saker.

visar jag mig bland vissa av er så är det som om jag inte bidrar. ni försöker hålla uppe en fasad av att ni klarar av att ignorera mig utan problem och energi. men jag vet att det är jobbigt och svårt. så mycket vet jag om er, jag vet att ni egentligen skulle vilja skrika åt mig. eller prata med mig. eller gråta åt mig.

kedjor och cykeltramp. övertramp och hängbroar. vill du hålla mig i handen får du det. vill du inte så är det okej. det var så länge sen nu. saknaden av energisk kontakt och varmt utbyte av känslor blockerar mina sinnen och filtrerar min glädje.

egentligen vill jag inte skicka sms till dig. jag avskyr med varenda fiber att jag gör det. det är så lågt. du är inte ens värd det. fast samtidigt är du det. jag är värd mer, dock.

tidspanik. bara femtio år kvar nu. eller mer. eller mindre.

jag kommer dö ung. i sinnet eller i kroppen. det får vi se.