Vi gick runt i vida cirklar runt en övergiven parkeringsplats, pölar av piss och annat äckel, vi gick i ett minfält. Min vän svor, tittade ner på sina skor och trippen blev en enorm bomb av skit. Avskum, fick jag fram. Det bestämdes då att hemmet var den enda lösningen, kulor ven, blod och eld, frustande galningar.

Vi släntrade fram där i morgonens röda fullständigt massiva sagolandskap, tomtar och en bal mitt där på ängen, det var vackert och som sagts förr, just då var det värt det.
Men myrorna kröp runt därinne i mig i vilket fall. Inget, inget kunde få den här natten att sluta vackert med flaggan hissad högt, jag visste det. Min vän log och skrattade, lika bra det, innan allt är slut kommer någon av oss behöva ambulans och ett klingande skratt. Det skulle bli jag där på båren, tänkte jag, det skulle bli jag som frustande och spottande skulle bli en vidrig massa av ondska. Dom kommer snart, hörde jag i mitt huvud. Dom tar dig.
- Va? Sade du nått? frågade jag vännen som vid det här laget tagit av sig tröjan och funderade allvarligt på att rida på en av hästarna som betade på en äng. Nog om hästar, fick jag fram. Vi går till Burger King, där har dom fan hästar i mängder.
- Nä, glöm det, det har dom fan inte, sluddrade min vän. Jag kände demonen i mig frusta, jag fortsatte massakern.
- Jo, Burger King har stora stall längst bak, du ser dom inte för det är bara kulisser, speglar. Har du aldrig hört ett gnäggande på Burger King eller någon annan hambrugesylta, jag har det, jag har sett det. Om du lyssnar riktigt noga kan du höra ett tunt litet gnägg och sedan en duns. Vill du rida? Fria då hästarna från Burger King. Min vän synade mig upp och ner.
- Du är fan inte klok, säg inte sådana saker, inte nu. Vi fortsatte gå.
- Okey om du vill vara blind så. Demonerna flög runt i mig och åt stora stycken kött, inget hästkött den här gången tänkte jag. Kanske skulle bli kannibal. Jag tittade på min vän och såg det framför mig. En blodig stek av människokött.
- Varför tittar du så konstigt på mig, frågade min vän. Om han bara visste. En gaffel och kniv, möra köttet bara, lägga det i en marinad. Jag dregglade och tänkte, kan man marinera bomull. Jag släppte det och fortsatte min domedagsgång mot mörkret i slutet av tunneln.

Vi var nu nära hemmet, en lastbil hade precis lastat av några pallar bröd bakom en affär. Ingen sågs till så vi grabbade så många kaffebrön som möjligt och sprang. Vi kom hem, slängde allt bröd i hallen. Jag själv slängde mig i brödhögen och försökte simma, det var en ny grej, varför inte. Solen började nu gå upp, jag tittade åt min väns håll, han vände sig om och satan visade sig, min vän var en gammal uråldrig gubbe i ansiktet. Va? frågade jag mig själv. Sade jag det högt. Är detta jag? Jag skrek extra högt för jag trodde min röst var påväg att försvinna.
- DU SER UT SOM EN GAMMAL GUBBE I ANSIKTET!
Min vän stirrade på mig, han såg orolig ut.
- Varför skriker du? Alla ser skumma ut på LSD, det vet du. Sätt dig, sade han i vänlig ton. Jag kröp över golvet fram till soffan och sjunk ner djupt i den extraordinära verkligheten, som Carlos Castaneda kanske uttryckt det. Just då hade jag lust att ge herr Castaneda en rak djävla höger.
- Vet du vad? Vet du vad som hade hjälpt nu? Frågade min nu extremt abstrakta vän. Varför frågar han mig något alls, jag var en plankton. Han fortsatte ändå.
- Vet du vad som hade hjälpt? Det här! Han var allt djävligt käck. Jag gillad det. Han drog fram en stor flaska som vi förvandlat till en bong.
Åh nej, åh nej, var allt jag tänkte. Men min röst lät något annat. Visst! sade den. Han tände på och vi rökte ganska snabbt en handfull tempelshit.

Detta var slutet. Detta var ändhållplatsen. Vi skrattade. Sedan sade min vän, jag kan inte sluta skratta, jag sade samma sak, om och om igen. Vet inte hur länge, tiden existerade inte just då. Det kändes som en evighet. Vi upptäckte att vi fastnat i samma psykos. Vi blev rädda, nej inte rädda, det finns inget ord som kan beskriva rädslan vi båda kände. Jag sluddrade fram, hur skall vi komma ur det här. Min vän gav mig det ganska hemska svaret, vilket då. Jag kom inte ihåg.
Vi skrattade och jag frågade samma fråga, han gav samma svar och vi skrattade. Vi satt så i en evighet, en evighet säger jag.
Tillslut kröp jag ur soffan mot toaletten, jag hörde bakom mig min vän skratta, hemska skratt. Toaletten, min plats av gudomligt vitt porslin som skulle ge mig ro. Jag kom in i lukten av tvål och parfym, ställde mig upp och lät det komma, strålar av guld, det blixtrade till och jag tittade ner. Nej, nej, nej.
Det myllrade av insekter, stora och små. Dom krälade upp på mig i en frenesi, det virvlade av insekter över hela mig och dom åt upp mig. Detta var stunden då jag förlorade mig själv helt och hållet.
Skräcken var så fatal att mitt jag upphörde att existera, inte bara mitt jag, allt. Det fanns inga begrepp längre, inte ens inget fanns. Jag hörde musik och skratt, men det var inget för mig. Tivoli musik hördes, cymbaler slogs mot varandra. Jag kunde inte öppna dörren, min hand gick rakt igenom handtaget. Jag måste komma ut, varför visste jag inte. Väl efter många försök kom jag ut i hallen, små begrepp började visa sig. Jag skrek.
- Ring abuvalensen för helvotta! Min vän kom emot mig och hans ansikte var en stor mun med kanyler till tänder.
Jag blundade. Ahhhh! Jag skrek, tivoli musiken var öronbedövande.

Då hörde jag det, rösterna. Min vän och mina föräldrar var i rummet och talade om att dom ville våldta mig och sälja mig till expriment. Fan, nu gällde det, en plan, va fan e plan för något. Detta skulle sluta i blod. Jag fortsatte höra rösterna som nu småfnittrade över ljudet av tivolimusik. Brababadababababa. Jag slog mot min vän, forfarande blundande jag, fick upp dörren och sprang. Jag sprang för mitt liv och min svendom. Jag kände mitt hjärta bulta för hårt, det slog konstigt, jag höll på att dö av skräck. Då kände jag det, något stort och som luktade piptobak lyfte mig, som en stor ängel med skägg var han där och höll upp mig. Det var min far, jag visste det och lyckan jag kände då för en stund var nog den som räddade mig. Jag sade till min far.
- Låt inte dom fittorna våldta mig. Sälj mig inte snälla.

Resten var rutin. Mitt hjärta stannade efter min far tagit mig till mitt gamla hem. Jag skrek först om att hunden ville våldta mig, sedan min mor, sedan orkade inte mitt hjärta längre att skrika. Ambulansmännen fick igång det, men hela vägen till sjukhuset mumlade jag, våldta mig inte, våldta mig inte.
Min far räddade mig igen, även denna gång så hade det inte med fisk och göra. Efter sjukhusvistelsen tog det två dagar, sedan en hand, en telefon som ringde och en röst som frågade, Har du trippar hemma eller ? Jag är sugen på äventyr. Den rösten var min.