Jag tror att jag var sjutton år. Eller arton. Nu är jag tjugo. Och jag gör samma sak som jag tvingades göra då. Mitt hjärta och min hjärna tvingar mig, och även omständigheterna. Jag gör samma sak nu, fast allt känns lite lättare och lite nyare och min hårfärg är förstås annorlunda men det känns ändå precis likadant.

När jag sträcker på mig så knakar det. Hej, säger kroppen.

Vad gör du egentligen?

Kan vi inte hitta på något annat, eller nej förresten det är ju så varmt och mysigt här i den tjocka tröjan och den stora fåtöljen.

Vi borde nog vara kvar här.

Så ingen i mörkret, eller självaste mörkret själv tar oss.

Kanske ska vi dricka en kopp te?

Men då måste du ju förstås kliva ur den stora fåtöljen och lyfta på filten och släppa in den stickiga och nyfikna kalla luften som tillfångatar oss.

Bäst att sitta kvar här.

Precis stilla, för då kanske det inte ser oss så noga. Och kanske driver förbi till grannen.

Andas inte så högt, dummer, vill du bli uppäten?!

Tänkte väll det.

Var tyst nu så ska du se att det ordnar sig ikväll också. Sitt där och var alldeles tyst och stilla fastän knäna värker och du svettas om fötterna.

Stanna för Guds skull under filten, människa!

Till slut kommer du bli så trött så att du somnar. Och klarar dig undan mörkret även ikväll.

Såja.