Med ett ursinne
äldre än tiden självt
slungade han iväg
skålen med
de förhatliga mönsterna
ty de påminde honom
för mycket om det
han hade blivit...
spegeln hade täckts över
för länge,länge sedan
de flammande ögonen
gav honom ändå
ingen ro alls
ett monstrum
som inte vågade
möta sig själv
Jag är fördömd
vrålade han
så att slottsmurarna
skakade...
Blodröda tårar
strömmade
längs de vaxbleka dragen
Inte på flera hundra år
hade ynglingen åldrats...
Om han försökte
minnas tiden innan
kom en huvudvärk farande
från det innersta inre
skuggorna hade växt
blivit längre
var finns någon
som jag?
som kan rädda
den lilla uns av mänslighet
som finns kvar i mig?