En vacker dag då solen sken kom Jonas in på mitt jobb. Men inte på någon artighetsvisit som det skulle visa sig. När han kom in genom glasdörren från gatan till styrde han genast stegen fram till en försäljare och pratade en stund med honom. Sedan gick de och tittade på olika varor under livligt samspråk.
Jag blev nyfiken och tog mig ut till dem, fast jag tog en omväg för att inte verka så het på gröten. De stod framför ett exemplar av förra årets modell och i en nyans som verkade följa modet. Jag gick strosande fram till dem, som om jag kom förbi av en händelse och så kom vi i gemytligt samspråk.
- Nej, men hej du, Petra, sade Jonas. När han fick syn på mig och sken upp.
- Hej, Jonas. Så du är ute och rör på dig?
- Jo, jag och Eva funderar så smått på tillökning i familjen.
- Åh, jaså, på så sätt, svarade jag. Inte så litet nyfiken. Vad blir det den här gången? Flicka eller pojke? De hade redan en av varje så det var osäkert vad de skulle välja den här gången.
- Ja, nej, alltså, sade Jonas och såg drömsk ut.
- Jaså, men hur menar du då då?
- Du, Petra. Jag behövs väl inte nu, vad? Sade Jack och gick utan att vänta på svar då jag bara nickade lätt åt hans håll till.
- Jaa, vi behöver helt enkelt en till. Jag, vi, tänkte oss inte precis en helt ny kanske, men inte så värst gammal heller.
- Pratar vi barn nu eller årsmodeller?
- Årsmodeller förstås, det är väl en butik det här? Han tittade sig omkring som om han aldrig satt sin fot där förut.
- Okej. Då kan du få se på en vi fick in i förra veckan. Ja, den vi tittar på här är då det senaste vi har i den dyraste klassen. Den kan du inte vara intresserad av, med din plånbok. Nej, men här borta skall du få se. Om du bara kan slita ögonen från skönheten du vilar dem på just nu så.
Vi travade på bort till ena hörnet av butiken och kom fram till en klarblå modell som jag inte visat någon kund förut. Men alla försäljarna hade pratat om det nya tillskottet, skrattat och flamsat med varandra om vem som skulle få den första åkturen. Modellen hette Milano och Jack hade förstås genast döpt om den till hjärtekrossaren.
Jonas studsade till när han såg den och var på väg mot en annan modell längre bort, så eftersom jag ville vara hygglig gick jag med. Den var också den i klarblått vilket passade bra. Vi pratade på om allt som hänt sedan sist jag var på middag hos dem, medan vi tog en provtur. Jonas var smått frånvarande medan han körde runt på gatorna för att se hur den tog sig ut och kändes i trafikmiljön.
- Du, Petra? Jag tycker om hur den känns. Och det är förra årets modell då?
- Nej, det här är nästa års modell som vi har fått in ett par ex av redan nu. Det här är en Mercedes i ekonomiklassen.
- Jaså på det lilla viset. Ja, den är som sagt mycket behaglig att köra, måste jag ju säga. Jag tror jag tar den om den nu inte är för dyr, vill säga. Jag låter den stå på firman, så blir det bra.
- På firman? Jaha ja. Går den bra nu? Jag tyckte du sade förut att ni hade vissa problem med likviditeten?
- Det var förut det. Nu har vi kommit på fötter igen. Mycket tack vare Evas pappa Per-Göran.
Jonas såg litet blek ut när han svarade och började köra tillbaka mot butiken efter att ha svängt till höger efter Västra allén. När vi kom tillbaka igen gick vi genast mot mitt kontor, men gick ändå in till Jack. Som satt och drack kaffe och inte verkade ha det minsta alls att göra.
- Ta du hand om min vän här. Han tar den nya modellen i ekonomiklassen och den skall stå på hans firma. Så kommer jag tillbaka när ni är klara med pappersexercisen. Slå du bara en signal till mig sedan, Jack.
Jag gick in till mig igen och tyckte det såg ut att bli en fin dag. Jag ville egentligen sätta på radion för att bara sitta och njuta. Men jag satte genast igång med att arbeta istället. Det skulle inte duga att sitta och lata sig om det kom fler kunder med någon av försäljarna i släptåg. Datorn var ju ändå påslagen och även mobilen framför mig som nästan genast började ge ljud ifrån sig. Att vara chef på en filial i en mindre stad var inte det sämsta. Jag hade tre försäljare under mig och så min sekreterare som var pappaledig för tillfället. Till slut ringde Jack upp och sade att nu var väl allt klart då. När jag kom ut i hallen var min vän redan på väg bort mot bilen vi just nyss åkt i.
- Gick köpet bra? Gick krediten igenom?
- Jadå. Jag kunde inte vara mer nöjd. Vilken underbar dag också.
- Jo du, apropå ingenting särskilt. Men jag såg ett program på tv för någon tid sedan om läkemedel.
- Jaså, så intressant. Sade Jonas som verkade lätt frånvarande.
- Ja, de pratade om att när man tillverkar läkemedel mot värk och sådana där lugnande medel, så är en viss procent av dem, ingående i en sorts kontrollgrupp. Man blandar dem med de vanliga tabletterna och kunden märker helt enkelt ingen skillnad på dem.
- Säger du det? Jaha, men vad är det för speciellt med det nu då?
Under vårt stilla samspråk hade vi glatt trampat på och var nu framme vi vårt nytillskott och fast jag stannade upp såg jag att Jonas var på väg förbi. Men jag tog honom i armen och fick stopp på honom. Han verkade inte förstå varför vi stannat. Modellen han nu fäste ögonen på var Milano, en minimotorcykel av mycket robust modell och vilken vi alla var sugna på att prova. Jonas stirrade på den som om han inte trodde sina ögon.
- Har ni börjat med motorcyklar också? Men varför i barnstorlek?
- Åh, men det här är Mercedes ekonomiklass.
- Är det här…? Men den vi åkte i då? Jag har ju faktiskt betalat för…
- Som jag sade förut. Vår nya giv är nu den så kallade placeboeffekten. Vi provkörde Mercedes ekonomiklass och det här är systersonmodellen. En mycket lättskött liten krabat med stora resurser. Den heter Milano, även om Jack redan döpt om den.
Jag såg aldrig mera till Jonas i butiken. Men så hade han ju familjen och firman att tänka så mycket mera på också.