...i 1400-talets Tyskland, som var en som filial av Spanien
på den tiden. I alla fall den delen av Tyskland som var det
just då. Du vet ungefär som Virginia i staterna kommer att
vara en del av Norge, någon gång i en viss framtid, om allt

bara inte går som det skall. För det brukar det ju bara göra
ibland. Du vet den där regeln om att kan något gå åt pip-
svängen, så gör något gärna det. I alla fall något, det får en
helt enkelt ha en plan B för. Det där litet som oförargligt

något, en inte gärna kan räkna med och därför kallas där
'oberäkneligt'. I alla fall så fick jag tips av far, som i tjänst
hos någon högt uppsatt strateg till översittare, att gå i lära
till skogvaktare. För vet en något om skog, så är det att den

gärna 'gör litet som den själv vill' och det vet en själv ju inte
precis vad den kan hitta på, rymmer sin väg till exempel,
eller i vilket fall känner hur det mullrar i vinden och rycker i
mossan och bland rötterna. Den har kanske planer och dröm

mar om att rymma, men den tvekar förstås. En skog kan ju få
för sig att tycka den ligger bra där den är belägen, mellan ber
gen och så finns där en sjö och ett träsk. Den är hem för olika
djur, insekter, fåglar och fiskar, vattnet i sjön eller bäcken och

forsen därborta i ån. På den tiden och i den skogen, fanns det
en gubbe som hade en bror, den ene var tre minuter äldre än
den andre, för den som nu håller styvt på tiden. Ingen hade
klocka för på den tiden var armbandsur inte så populära och

'inne' hos allmogen just då för tiden. Sur kunde en bli och som
armband hade säkert någon, bara att de ännu inte kommit på
hur att kombinera dessa, men med tiden skulle det nog gå så
också. I alla fall så kom bröderna mest överens och när de inte

gjorde det så talade de inte ens i munnen på varandra och väl
avslutade nog inte heller varandras meningar och ett sätt att
tro sig veta att de var oense om något, var att de tystnade.
De gick omkring i och ur sin gemensamma stuga, som två

buttra typer, där ingen av dem visste riktigt hur det börjat inte
heller hur det kunde sluta. Helt plötsligt som en blåst eller ett
regnande varade, så slutade det bara och så råkade den ene
muttra något till den andre och så muttrade den andre något

och så såg de kanske på varandra och försökte sig på ett sådant
där som där leende. Det var nog länge sedan de sett någon le
och så blev det i alla fall till ett som försök. Den ena hade sett
som sin uppgift att lära mig yrket att vakta skogen, så den var

belägen där även 'nästa dag'. Ofta nog var den det. Eftersom
bröderna var så lika varandra så var det som att kalla dem för
Ernst ett, Ernst två eller kanske Bertil, om det namnet varit mer
vanligt än Lars-Erik eller kanske Frits. (Då en potatisskalare

från dåvarande Frankrike fick höra talas om saken, kom han
hem igen efter att ha tillbringat några år på ofrivillig semester
i Främlingslegionen, så råkade han en dag vid trossen i det
militära slinta med kniven och så slank det bara ur honom som

första bästa, 'Pomme Frits'. Vilket med tiden blev stavat som
'Pommes Frites'.) Det är osäkert, fast det som skulle jag förstås
aldrig medgivit frivilligt, om jag som var på plats ändå, kunde
skilja på bröderna och därför kanske råkade få båda på som

halsen. Då jag gick i lära där och även kanske inte visste vilken
myra som kom från stacken, om jag råkade se en komma från
och sedan något senare såg någon myra komma till. Men med
tiden kom jag på att om jag såg en gran, det nog inte var varken

tall eller asp, för de är olika som två bär på ett ungefär. Jag talade
sällan eller egentligen aldrig med någonav Ernst ett eller möjligen
Frits två. För de talade som sagt aldrig med någon, utan det lät
bara som enstaka ljud, som ett häpet 'åh' eller 'oh', bara att det lät

som ett buttert morrande. Själv kom jag att låta ungefär som ett
åskans muller, med tiden, med eller utan det där som kunde få
låta som någonting mera gebripligt. Ernst ett brukade fiska unge
fär som en björn, inte alls som en fågel. De hade helt enkelt olika

metoder. Den ena flög och det gjorde sällan björnen. I alla fall såg
jag inte det om någon, björn, som fångade fisk på det viset, av de
björnar jag så fiska i älva. Men som sagt och gjort. Han, Ernst ett
eller kanske två, kom sig med att lämna stugan och mullrade med

mig ut på jakt. Jag såg honom plumsa i plurret och så stod han där
blick stilla, tills handen for ut som 'skjuten ur en kanon', som kom
att bli så populära med tiden, men nog inte var så mye i bruk just då.
I alla fall så fanns en fisk, lagom stor att stoppa i, vad de nu gjorde

'hemmavid' med den, jag såg inte så noga på det. Men så slängde
han i alla fall iväg den av bara farten, över axel och hade jag så när
fått en i skallen om jag inte böjt mig ned just då, för att jag fått något
i ögat. Nä, en tår var det nog inte, det var nog solen som gick ur moln

just där och då. Ja, och sedan var det som om det regnade fiskar
med jämna och som olika mellanrum och de hamnade ungefär där
jag stod. Första gången så flyttade jag mig i sidled en smula, men
hur jag än kom att flytta mig för att undvika att få fisk i nyllet,

så nog sjutton kom det fisk just där jag stod som på språng i väl
förbifarten. Fler än tio var den ungefär. Jag har lärt mig att räkna
till tio och det var en av de färdigheter som är 'bra att ha' för den
som ville bli upplärd av bröderna i den skogen på den tiden.

Ja och så gick tiden och så kom lördagen och så kom jag till den
på orten så väl kända skräddaren för att bli tumme med den.
För det var så på den tiden, på 1400-talet, att en själv ville ju
som hålla sig väl med envar som kunde komma i ens väg i skogen.

(Rafflande fortsättning kommer aldrig på tal att skriva en del två.
Hur sugen du än känt dig på att läsa 'mera' om mina äventyr i
den skogen, så får du försöka vänja dig vid tanken på att...
...Spontanskriven text nu i rappet och programmet i teven är slut
också... Minns så olycksaligt Cassatapuck)