Jag har som praktiskt taget tvagande, tagit för vana att bara duscha varannan månad för att spara vatten, har Anneli vetat att berätta för mig.
Samtidigt bara en 34 sekunder senare in i samtalet, öga mot öga en dag i den där stora parken Observatorielunden, du vet, alldeles i slutet av Sveavägen, något hundratal meter innan den korsar Odengatan.
I alla fall stod vi bredvid en grön parkbänk och jag kom att undra om vi skulle sätta oss och flanera bort mot, i ena eller andra riktningen i vilket fall.
Då visste hon att berätta om sin vana att förstås lägga sig i badkaret och somna när, då hon väl installerat sig på plats.
Omgiven av ljusgrönt och upptappat hett badvatten.
Hon började med den vanan då hon bodde i Västberga, strax utanför tullarna i huvudstaden.
Sedan fortsatte hon av bara farten, tydligen, då hon kom att flytta sedan, än hit och än dit.
Ja, sedan pratade vi inte så mycket mera om just det ämnet, att spara på vatten alltså.
Utan mera om annat, den där sommaren en dag i juni, just det året då hon ännu levde rövare i staden med de underbara vyerna och så mycket att se.
I alla fall av den delen av befolkningen som kunde utgöra ett visst intresse för just henne.
Själv var jag sugen på glass eller mat och sedan glass, utöver något att läska halsen med, invärtes.
Annelie, som även heter Anette har hon kunnat berätta ibland, bär även det asvanliga efternamnet Andersson, bara att hon ibland väljer 'alternativ stavning', som Anderson, med bara ett s eller Andherson, med ett eller två s.
För omväxling och högst egna nöjets skull.
Hon hade den egenheten att jag aldrig riktigt visste vilken fot att stå på, god fot eller kanske först höger och sedan vänster eller bara som verka något svävande upp i det blå.