Hans mörka ögon genomborrade mitt medvetande.Det fanns något sorligt dystert långt där inne som fick mig att rysa.Vad hade den här mannen råkat ut för?Kanske ville jag inte veta ändå.Plötsligt tilltalade han mig:"Du,kom hit."
Eftersom jag inte tyckte om befallningar och särskilt inte från främlingar,skakade jag på huvudet.Då kröktes läpparna till ett nästan elakt leende.En fallen ängel var första tanken som dök upp.
"Inte van vid att lyda antar jag?"Han höjde utmanande på ena ögonbrynet.
"Jag är en självständig människa,"sade jag högt.Ännu ett leende från främlingen."Så synd.Nåväl,om jag ber snällt då?"Jag kunde inte låta bli att le själv."Okej då."Jag gick fram till honom."Du är lång,"utbrast jag innan jag kunde hejda mig."200 cm för att vara exakt."Ögonen borrade sig in i mina igen."Oj,"var det enda jag fick ur mig nu.Med ena handen smekte han bort mitt hår från ansiktet."Du har vackert ansikte,"sade han och tystnade sedan.
Vad skulle man svara på det?Det var väl inget särskilt med mig?
"Har du lust att följa med på en fika?"sade han efter vad som kändes som en evighet."Nja,jag vet inte."Snälla, tycktes de dystra ögonen skrika."Ja,okej då,"muttrade jag."Bra,"nickade han och log djävulskt."Men inga rackartyg."Jag höjde ena handen varnande i luften."Vad får dig att tro att jag skulle vara olydig?"Ögonen liknade nu en hundvalps."Äh,försök inte med det tricket,"fnös jag.
Det visade sig bli en trevlig fika.Men jag hade hela tiden känslan av att det var något som Paul inte ville berätta för mig.Ändå var jag väldigt nyfiken på varför det fanns en dysterhet inom honom.Inte för att jag vågade fråga.
Artighet var något som mamma lärt mig ända sedan barnsben.
När vi gick ut från cafét bad Paul mig om att få mitt nummer.Eftersom jag gärna ville se honom igen skrev jag ner det i hans hand.Kanske kommer han att lita tillräckligt på mig för att berätta vad som tynger honom tänkte jag hoppfullt.
På kvällen satte jag mig framför tv:n med hunden John vid mina fötter.Kanske fanns det något intressant på nyheterna.Lite senare önskade jag att jag inte satt på tv:n.Det visades bilder av massakerade människor.Djur hade tydligen varit i farten.Med äcklad min tittade jag ner på John och sade:"Nu tittar vi inte mer på detta."Hur sjutton skulle jag kunna få en blund i ögonen?Bilder av blod och skrikande människor for emot mig varje gång jag försökte blunda."Fördömt också,"muttrade jag och vände mig om i sängen.Nästa morgon uppförde jag mig som en zombie.Vilken tur att det var en ledig dag.Annars hade jag fått sjukskriva mig.Jag undrade om Paul skulle ringa men hela dan gick utan att han hörde av sig.Kanske hade han mycket att göra.Det fanns ju fler dagar log jag för mig själv.