Paul ringde mig nästa kväll.Utan att jag riktigt förstod varför började mitt hjärta bulta fort.Det kändes spännande att höra den mörka rösten genom luren.Jag kunde inte låta bli att berätta om de massakerade människorna."Det var fruktansvärt.Tydligen hade något rovdjur löpt amok."Det var tyst ett litet slag.Sedan hörde jag en liten suck."Lova mig att inte gå ut ensam på kvällarna."Det låg allvar i hans ord."Jag brukar inte gå ut den tiden på dygnet,"försökte jag lugna honom."Bra."magkänslan sade att Paul viste något om det här.Dock ville han inte prata mer om det.En timme senare hade vi avslutat samtalet och jag gick och lade mig.Den här natten ersattes bilderna av döda människor med Pauls mörka blick.Fortfarande lika dyster.När jag försökte röra vid hans vackra kind vände han snabbt bort ansiktet och sade:"Försiktigt Amanda!Jag kanske bits."Jag tog inte hotet på allvar."Sluta tramsa,"skrattade jag.Då tittade han åter på mig och log brett.Ett par vassa tänder glimmade till."Vem har sagt att jag tramsar?"Rösten var loj.Min instinkt sade åt mig att fly men ändå stod jag som förstenad.Snabbare än vindens hastighet låg plötsligt hans läppar mot min hals.Här vaknade jag med andan i halsen."Hm..Vad betyder detta?Inte kan väl Paul vara..vampyr?Jag måste ha blandat ihop något djur med honom."Jag vägrade sedan att ens nudda vid drömmen.Genom att hålla igång hela dan med olika aktiviteter hade jag annat i mitt huvud.John fick sina långa promenader som han älskade så mycket.När klockan var 6 på kvällen stannade jag inne.Månen lyste och det var vackert.Telefonen ringde.Kunde det vara han?Ja,det stämde."Kan jag komma över?"Det ville jag.Dock ångrade jag mig lite när drömmen kom farande mot mig igen.Fördömt också!Med stor envishet trängde jag undan den igen långt,långt inne i mitt medvetande.
Paul stod utanför när klockan var 8.Jag öppnade dörren och såg att han tvekade.Märkligt med tanke på hur kaxig han hade varit vid vårt allra första möte."Vill du följa med in?"lockade jag.Då var det precis som om något inom honom slappnade av."Gärna."Han tog av sig läderrocken och jag hängde upp den på en av krokarna."Varför var du så stöddig när jag såg dig för första gången?"frågade jag försiktigt."Gammal vana,"log han djävulskt."Mina kompisar och jag är..rätt råa mot varandra."Jag fnös vid hans förklarning."Typiskt grabbar."Han skrattade när han såg min min."Jag lovar att försöka komma ihåg att uppföra mig."