Jag gick min vanliga promenad över kyrkogården.Här andades allting frid och det var då jag tänkte allra bäst.Några kråkor blickade ner på mig från ett träd.
Månen kastade ett blekt sken över gravstenarna.Vackert som i en gotisk novell.Vinden lekte med mitt svarta hår,fick det att täcka mina ögon.Skrattet bubblade upp.Jag kände mig fri och lycklig.Plötsligt sade någon:"Jag tycker om ditt skratt.Det har jag inte hört på år och dag."Jag vände mig snabbt om för att se vem det var som hade kommit.En ung kille med blek hud och långt blodrött hår.Svarta smala manchesterbyxor och en lång skinnrock.Ögonen lyste gröna."Vem är du?"frågade jag nyfiket.Han bockade sig och svarade:"Jacob.Och vem är denna förtjusande varelse?"
Jag kunde inte låta bli att le över hans ordval."Jag går under namnet Liv-Viola."Han blundade ett litet tag och sedan utbrast han:"Det namnet är det vackraste jag har hört."Sedan öppnade han sina speciella ögon igen och log brett."Fast egentligen borde jag inte vara förvånad.Någon så utsökt som du har självfallet ett passande namn."Jag hade aldrig fått så många komlimanger förut och det gjorde mig häpen.Samtidigt blev jag glad över att någon av det motsatta könet visade intresse.Rodnande stammade jag fram:"D-du ä-är inte s-så tokig heller."Skrattet som kom forsande ur hans läckra läppar var svalt som vatten."Sötnos,det var inte meningen att få dig att stamma."Med en hand smekte han min kind.Jag ryste till när jag kände den kalla berörningen.
"Vill du sitta här ett tag med mig?"frågade han milt."Så slipper jag vandra ännu en natt..ensam."Det fanns något sorligt över hans sammetslena röst."Självklart,"svarade jag.En snygg kille som ville umgås tänkte inte jag tacka nej till.Hur ofta fick man den chansen?Inte många log jag för mig själv.
Vi blickade upp på månen med våra händer sammanflätade."Romantiskt,"påpekade Jacob och fångade hela min uppmärksamhet med sina gröna livfulla ögon.Jag nickade eftersom jag inte kunde få fram ett ljud."Inte nog med att jag får dig att stamma..Nu har jag dessutom gjort dig stum,"retades han.Jag log blygt mot mina drömmars man.
Han lösgjorde sig från min hand och tog tag i min haka."Får jag?"Jag viste instinktivt vad det gällde.Ännu en nick.Mycket långsamt kom hans läppar närmare och jag kände mig hypnotiserad.Det var en obeskrivlig känsla.Hur kunde jag gå omkring utan att veta att det fanns något som detta?Av ren reflex blundade jag och såg olika explosioner av färger bakom ögonlocken.
Alldeles för tidigt lämnade han min mun och såg ömt på mig.Mitt hjärta slog dubbelslag och jag var nästan säker på att han hörde det.Hans långa fingrar lekte med en av mina hårslingor."Det här var inte dåligt,"lyckades jag få fram.
"Vad bra att din stumhet har släppt.Jag borde kanske kyssa dig varje gång du drabbas av den åkomman."Han höjde på ett av sina röda ögonbryn."Det skulle jag inte ha något emot,"vågade jag erkänna och belönades med ett snett leende."Vad skulle du säga om jag föreslår att vi ägnar oss åt denna aktivitet igen?"Jag mumlade:"Då skulle jag bli mycket glad."Han närmade sig mitt väntade ansikte igen."Perfekt."Den här gången kom hans tunga med i bilden.Blygt bestämde jag mig för att använda min också.Plötsligt nuddade jag något långt och vasst.Med en shock drog jag bort min mun från hans och frågade:"Vad var det?"Jag viste att mina ögon var uppspärrade i rädsla och förundran."Jag är en nattens varelse.Gissa vad det betyder?"Hans ögon glimmade rovdjursaktigt för första gången."Nej,det kan väl inte vara så?Eller kan det?"Han skrattade åt min osäkerhet."Jo,så är det alldeles bestämt."
Det här måste vara en dröm.Jag menar,inte nog med att han ser ut som min drömman,han är dessutom vampyr viskade rösten i mitt medvetande."Jag hoppas att du inte kommer att försöka springa iväg från mig,"sade Jacob och det låg något hotfullt i de orden."Nej,det tänker jag inte.Visst,först blev jag mycket förvånad men nu börjar jag vänja mig vid tanken.Jag måste erkänna att ända sedan jag var en liten flicka har jag drömt att få träffa någon som du.Men jag vågade inte tro att det faktiskt kunde finnas vampyrer.Det här är min lyckokväll."Jag rodnade när jag insåg hur allting hade forsat ur mig.Jacob såg mycket lättad ut."Du anar inte vilken glädje jag känner nu.I över 200 år har det inte funnits mer än tomhet för mig.Nu behöver jag aldrig mer vara ensam.När jag hörde ditt skratt var det som om jag levde upp igen."