Mannen med det onaturligt röda håret och glödande gröna ögon betraktade henne allvarsamt medan hon gick över kyrkogården.Han viste att hon inte hade upptäckt honom..än.En korp flög på den olyckligt mörka himmlen.
Vinden småtjöt som ett litet barn.Ingen plats för en människoflicka tänkte Damian med ett snett leende.Det skulle bli intressant att ta reda på varför hon var här.Det var länge sedan han hade roat sig.Det var dags att göra sig synlig.Jonna visslade en gammal godnattvisa medan hon satte sig ner vid den gamla eken.Det här var hennes favoritställe.Plötsligt var det något i atmosfären som förändrades.Som om någon annan var närvarande.Dessutom trängde dimma ut genom skogen."Är det någon här?"vågade hon fråga högt.
"Bara jag,lilla flicka,"svarade en djup röst.Utan att vilja det hoppade hon till.
"Ditt namn?Kom till mig så att jag kan se dig."Ett skratt ekade."Jag heter Damian.Du är verkligen så orädd som jag trodde du skulle vara."Nu kom främlingen ut från skuggan.Jonna drog häftigt efter andan.Rovdjursgröna ögon glimmade lektfullt mot henne. Det blodröda håret sträckte sig ner över hans rygg.Både jackan och byxorna var gjorda i läder.En typisk bad boy muttrade hennes inre röst."Nu vill jag gärna höra ditt namn,"log han snett.
"Jonna,"mumlade hon och lyckades slita sin blick från hans."Har du något emot att jag sätter mig bredvid dig?"När hon skakade på huvudet höjde han på ett perfekt ögonbryn."Så bra.Jag hade gjort det i vilket fall som helst,men det är enklare med ditt godkännande."Den lena rösten hade en farlig underton.Håren på hennes armar reste sig och hon rös till."Inte bli rädd nu.Jag föredrar dig som modig,lilla flicka."Med smidiga steg gick han närmare och satte sig sedan."Hur lång är du?"frågade nu Jonna nyfiket för att byta samtalsämne."1,94 cm."Han blinkade med ena ögat åt henne och fortsatte sedan:"Föredrar du långa killar?"Hon nickade lätt."Vilken tur för mig,"menade han retfullt."Det hade varit fruktansvärt tråkigt om du inte fann mig..tilldragande."Hon kunde inte låta bli att skratta."Du är en riktig retsticka."
Han inföll i skrattet."Säg något jag inte redan vet..Som vad du gör här tillexempel?"Hon tittade upp på himlen och sade sedan lugnt:"Det här är min favoritplats i hela stan.Varför är du här?"Hans ena hand smekte hennes kind."Jag antar att det här också är min favoritplats."Nu tystnade de ett slag och förlorade sig i varandras blickar.Vad höll på att hända?Hon hade en känsla av att de hade så mycket mer gemensamt än den här platsen.Tvillingsjälar skrek medvetandets röst så att det nästan ringde i hennes öron.