Jonna kom att tänka på något som hon ville veta mer om medan hon låg brevid Damian i den stora sängen."Du,viste din släkting som du ärvde huset av vad du var för något?"Han nickade och tog upp hennes hand som låg på hans bleka bröstkorg och smekte den lätt."Cole accepterade mig då jag var den enda kvarlevande släktingen till honom.Dessutom var jag en snäll gosse."Han log sött och hon skrattade."Det måste vara tråkigt att vara ensam kvar."De gröna ögonen tittade lojt in i hennes."Ibland..men nu har jag ju dig,flicka lilla."Det smeknamnet betydde något speciellt för Jonna eftersom han kallat henne det ända sedan deras första möte.Månens strålar letade sig in i sovrummet som numera även var hennes.I går hade flyttlasset gått till den gamla villan.Båda visste att det var rätt.På dagarna kunde Damian inte gå ut så shopping och annat fick hon göra själv.Det gjorde inte så mycket då de alltid hade kvällarna och nätterna i varandras sällskap.
Några veckor senare funderade Jonna över framtiden.Damian skulle aldrig se en dag äldre ut än tjugo medan hennes liv sakta men säkert gick mot ålderdom.Kanske skulle han kunna..omvandla henne?Då skulle evigheten inte vara något problem att uppnå tillsammans.Han skulle slippa se henne svag och skröplig av ålder.Frågan var bara om hennes tvillingsjäl skulle gå med på planen.Innerst inne hoppades hon det.Om han älskar mig så djupt som jag vet att han gör.Damian ville fundera ett slag ensam så han stängde in sig i sovrummet.Tillslut,efter vad som kändes som en evighet,öppnades dörren och han bad henne komma in."Min lilla flicka,jag kommer att omvandla dig då jag inte kan vara utan dig.Även om du skulle bli över 90 år skulle det inte vara tillräckligt med tid.Nej,evigheten skall vi dela.Vi är varandras tvillingsjälar som du sa..Det har vi vetat sedan den allra första gången då vi förstod att kyrkogården var bådas favoritställe."Jonna satte sig på sängen och blottade sin graciösa hals.Damians ögon glimmade rovdjurslikt och han lät huggtänderna glida ut."Det kommer göra ont först."Hon lade sin hand mot sin kind och sade:"Det klarar jag av,käraste."Huggtänderna skrapade lätt huden utan att göra hål,som om han tvekade."Snälla,"bad hon."Tänk på att vi får vara hos varandra för alltid."Äntligen tänkte hon när den brännande smärtan kom.Det röda blodet strömmade ner i Damians hals.Efter ett tag tog han upp sin ena arm och gjorde hål."Drick!"befallade han och hon sög i sig blodet som inte alls smakade järn utan sött.Sedan svartnade det för ögonen.
Nästa gång hon vakande var hon inte längre mänsklig.