Hon tittade på sig själv i spegeln.Det fanns en glöd i ögonen som inte funnits där för ut.Damian stod bakom och smekte henne i nackgropen.
"Jag trodde inte vampyrer kunde synas i speglar."Med ett roat skratt svarade han att det var bara en myt.Hon log brett och provade att fälla ut huggtänderna."Snart kommer du känna en hunger.Vi får gå ut och jaga kaniner."Nästa kväll bestämde de sig för att gå till eken vid kyrkogården.
Den här gången kom aldrig den tjutande vinden.Allt låg stilla.Hand i hand blickade upp på den stjärnströdda himlen,förundrade över dess skönhet.
"Det här är för evigt."Damians mörka röst gav henne gåshud på armarna."För evigt,"instämde hon och vände sig mot sin tvillingsjäl."Jag minns hur modig jag tyckte du var,"bekände han med glödande blick."När jag såg dig här.Och när jag tvekade inför att omvandla dig manade du på mig, orädd för smärtan jag viste du skulle få utstå."
De satte sig ner och hon smekte bort hans hår från ansiktet."Finns det fler..som är som oss här omkring?"Han skakade allvarligt på huvudet.
"Bra!"Med nöjd min lutade hon sig mot den starka bröstkorgen."Och låt oss hoppas det inte kommer någon eller några på väldigt länge,"mumlade hon nu med näsan inborrad i hans hals."Du tycker inte om att dela detta med andra,lilla flicka,"konstaterade han roat."Det stämmer."En lång stund satt de utan att säga något.Det behövdes inte heller.Allt kändes rätt.
Inte föränn gryningen vandrade de hem till den gotiska villan.Solljuset gjorde vampyrer svaga.Träffade någon ståle deras hud började den ryka och det gjorde fruktansvärt ont.Jonna sörjde inte över detta.Hon hade bytt ut solen mot månen,ensamhet mot sällskap och dödlighet mot evigt liv.Att dricka blod var inget problem.De klarade sig på kaninerna.Aldrig ville hon skada någon människa.Damian däremot hade inte något emot att smaka på människoblod då och då."Det är så mycket godare än kaniners,"log han lycksaligt.Jonna ville inte skälla ut honom för han var underbar mot henne.Dessutom hände det inte överdrivet ofta.