Paul tittade på flickan som satt vid trädet med svart gothklänning och blodröda läppar.I hennes ögon tyckte han sig se en obestämbar sorg.Jag undrar vad som har hänt, tänkte han allvarligt och fingrade på ringen han bar på långfingret.Han vågade dock inte gå fram och fråga..än.Kanske skulle flickan inte tycka om att han lade sig i?Paul argumenterade med sig själv en stund innan han bestämde sig för att försöka.Liv-Viola kämpade mot tårarna som hotade rinna över.Jag hatar min styvfar tänkte hon gång på gång.Plötsligt var det som om om något förändrades i luften.Hon glömde bort sina tankar och spärrade upp ögonen."Hallå?"ropade hon halvhögt med hjärtat i halsgropen."Är det någon här?"Rädslan i hennes röst gjorde Paul mer sorgsen."Bara jag,"sade hans mörka röst.Liv-Viola såg den vackraste killen i hela världen och glömde nästan bort att andas.Lång sammetsrock i midnattsblått,lockigt korpsvart hår som nådde de breda axlarna och safirblå,glittrande ögon.Wow,den här dagen kanske inte skulle bli så tokig ändå?"Det var inte meningen att skrämma dig,"sade han med en ursäktande blick och hon log svagt."Det gör inget.Jag heter Liv-Viola.Vad heter du?"Lättad över hennes vänlighet log han tillbaka."Paul är namnet jag går under."Han räckte fram en hand och hon tog emot den utan att tänka.Pauls hand var kall och hon undrade om han frös."Nej,det är ingen fara."Han lösgjorde sin hand och frågade om han fick göra henne sälskap.Hon nickade.Aldrig i livet att hon tänkte tacka nej till en snygging.När skulle en sådan chans komma igen?Med en katts smidiga elegans satte sig Paul brevid henne.Eftersom han var mycket längre fick hon lyfta upp huvudet för att kunna blicka in i hans ansikte.Nu var det dags att fråga varför hon var sorgsen,tänkte han."Liv-Viola,jag kan förnimma en sorgsenhet i dina ljuvliga ögon.Vad är det som tynger dig?"Han såg att hon blev häpen."Hur kan du,en främling,se det när inte ens min egen mamma kan det?"Nu hotade tårarna att tränga fram igen."Bara för att man är mamma betyder det inte att man är en bra sådan,"mumlade han och smekte hennes mjuka kind."Egentligen är det min styvpappa som är det största problemet."Hon tog tag i hans hand som fortfarande låg vid hennes kind och kysste dess fingrar.Paul var en tålmodig lyssnare och det kändes befriande att berätta allting som hade hänt.Nu lät hon tårarna strömma fritt utan att kämpa emot.Paul kände att han själv skulle kunna gråta men han lät det inte ske.Det sista han ville var att hon skulle få reda på vad han var för något.