Med rivmärken över ryggen gick han obekymrat fram till fönstret och blickade ut över heden.Månen kastade sitt bleka sken över det ganska spöklika landskapet.Bakom honom sov Liv fortfarande,utmattad efter deras upptäcksfärder.På halsen fanns två små hål.Efter en stund bestämde sig John för att åter göra henne sällskap.Vinden började yla och han tänkte att det var skönt att få vara inomhus för en gångs skull.Med öm blå blick smekte han Livs mjuka kind.Sedan rörde sig fingrarna mot märkena han lämnat över den graciösa halsen.Den smaken var något utöver det vanliga.Med ett snett leende såg han framför sig hur hon hade reagerat när han hade berättat att han var en vampyr.Gapskrattande hade hon slagit sig för knäna och skämtat.Det var bättre än att skrika hysteriskt och hota med att ringa polisen.
På morgonen då solens första strålar letade sig in klädde John på sig med sorgsen min.Dags att besöka källaren där han sov på dagarna.Att lämna Liv blev svårare och svårare för varje gång men han ville inte sluta som en grillad blodsugare.Han böjde sig ner och smakade lätt på hennes läppar.
Liv hjäspade och sträckte på sig.Sedan fastnade hennes blick på farfarsklockan.Halv 10.Det var dags för frukost.Det var sorligt att John inte kunde hålla henne sällskap vid bordet.Med drömmande blick smekte hon märkena som visade att hon tillhörde honom och ingen annan.Smärta och njutning i en fantastisk kombination.Om bara dagen kunde gå fortare tänkte hon med en liten suck.Livet hade blivit så mycket mer spännande efter vampyrens entré.
Äntligen kväll!Hon väntade förväntansfullt i soffan på att dörren till källaren skulle öppnas.Några fåglar flög sjungande över heden.Den här gången hade månen beslutat sig för att inte dyka upp.Hon log omedvetet då det omisskänliga ljudet av dörren nådde hennes öron.John gick smidigt fram och sade:"God kväll Liv."Hon nickade,fortfarande med ett leende över läpparna."Vad du verkar munter,"påpekade han medan han satte sig bredvid henne och lade sin ena hand över ryggstödet."Det beror på att du har vaknat."Han kände en glädje sprida sig vid det erkännandet.Det var nästan som att vara tonåring igen."Jag har saknat dig också."Han borrade in näsan vid hennes hals."Hungrig?"frågade hon med beslöjad röst."Ja, det skulle faktiskt vara gott med lite middag."Huggtänderna skrapade mot den känsliga huden och hon rös till av behag.Det gick hål och det färska blodet gled in mellan hans läppar."Gott,"mumlade han och slickade rent det lilla såret.