De som en gång undrade vem som var jag vet precis allt och exakt ingenting. Jag bestämde mig för att svara nu när de slutat fråga och om det kommer någon annan som undrar så ska de slippa; den som undrar är jag.

Jag är flickan som satt i sandlådan som ettåring och slickade på mask istället för klubbor och sa "mm...dott" och som inte sedan fått höra annat än påminnelser om hur "äckligt" det var. Jag var en staty som i en sjuåringskropp låg i en nattsäng och stirrade sig död på fönsterrutan med neddragna persienner som speglade en krukväxt som formade en orangehårig proffesor Gargamel som skulle komma och mörda mammaochpappa, men inte så att det märktes, utan på ett oväntat sätt som i en bilolycka eller nått så att han inte skulle bli anklagad. Jag var flickan som nynnade "hitler, hitler springer över vägen..." för att glömma mörkret. Jag var tioåringen som skrev kärleksbrev med slarvstil så att han trodde att det var någon annan som skrev dom, och sedan smög ner dom i hans låda. Han blev skrämd och sa till lärarinnan. Lärarinnan bad att oavsett vem spöket va så skulle det sluta, man skriver inte att man älskar folk om man inte gör det. Jag håller med. Jag visste bara inte att jag inte gjorde det och lät en annan tjej få skulden. Idag skulle jag aldrig skriva brev till någon sådan(och låta hen läsa det). Jag var flickan som bönade och bad om samlag, men som ömkade sig när hon väl fick som hon ville och aldrig ångrat något så innerligt, flickan som kom ut ur garderoben som bisexuell men som aldrig skulle våga svara ärligt hur hon kom fram till det om någon frågade. Flickan som fyller block efter block om en verklig person men son hon säger bara är påhittad och som inser att om hon skulle visa sin besatthet så skulle folk, och framförallt föremålet för besattheten, inse hur instabil hon är. Flickan som har ärr över armen och ibland känner för att ge dem nytt sällskap, men bestämmer sig för att låta bli och som ibland känner att hon är tänjd till gränsen och beslutar sig för att hon måste sjunga för toaletten i gurgellstämma och som vet att armbågarna aldrig kan sticka för långt ut. Hon som önskar att hon aldrig skulle behöva skämmas om någon skulle söka igenom hennes rum någon gång och istället fläker ut sig och blottar precis allting i ord istället. Hon som är så jävla trött på att vara deprimerad och emo, och att skriva allting i äckliga metaforer hela tiden och tycker att det här är en mycket,mycket dålig text men någonting hon behövde skriva av sig för att ta ett nytt steg mot att sluta ljuga så extremt tillflyktigt.
Hon har lärt sig att ordbajseri kan vara någonting bra.