Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
All things must pass. All things must pass away.


En lång text som jag en gång skrev och tänkte

Det står en liten, röd ask formad som ett hjärta på mitt lilla bord. Inuti ligger ett handgjort halsband, format som ett hjärta av pärlor. Asken är ifrån mamma och halsbandet har min halvsyster gjort på skolan. Mamma berömde för det fina halsbandet. För att verka extra snäll sa hon att hon trodde det var från en affär.
Nu hänger den på mitt rum. Antagligen kommer jag inte ha på mig den. Men det är väl tanken som räknas.
Jag hade nästan glömt att det är alla hjärtans dag idag.
Undrar vad jag hade fått av Andreas om vi varit tillsammans. Ett vanligt hjärta kanske. Jag hade nog gett honom geléhjärtan, det tyckte han om. Eller en liten björn som håller i ett hjärta och det står "jag älskar dig" på? Det är svårt med presenter. Man vet inte vad som gör en människa glad.

Jag läser, läser och läser. Min halvsyster skuttar och visslar, för det har hon nyss lärt sig. Hennes rum är fullt av kartonger, papper, pennor och saxar. Det är kul och pyssla tycker hon, och när jag försökte städa undan lite skrek hon till. Alla projekt är halvklara men hon har all tid i världen för att vissla, pyssla och skutta. Det finns inget som hindrar henne och börja på något nytt. Vart jag än är i huset kan jag höra hennes ljusa röst. Utan henne står allting stilla och ibland vill man nästan ha det så.
Då är det bara den gamla klockan över pianot som tickar lugnt och stadigt. Hur mycket man än stressar påverkar inte det den gamla, trogna klockan. Den har sin tid. Det är inte alltid vi kommer ihåg och vrida upp den, men när morfar ska komma gör vi alltid det av någon anledning. Han vill att den ska vandra. Vandra med tiden som inte finns.

Jag känner igen mig så mycket i Maya. Vi är väldigt lika, men det finns ändå mycket som skiljer oss åt. Jag minns att jag peka ut pojkkläder i katalogerna när jag var i hennes ålder, medan Maya vill ha det mest rosa, glittrigaste och tjejigaste man kan ha. Hon leker mycket mer med dockor än vad jag gjorde. Men läser gör hon mycket och det gjorde jag med. Jag kan nästan undra om hon kommer sitta i sin säng och skriva om sitt liv som jag gör.
Kanske ska jag inte hoppas på det, jag skulle hellre vilja veta att hon var med kompisar på helgerna än satt hemma och skrev.
Men kompisar, vad är det? Tillfälliga kramdjur?
Jag kommer inte ihåg hur det var och vara med kompisar.
Jag vet bara hur längtan känns.

Solen lyser stark idag. En bra dag för promenad som jag tycker om men det är helt fel. Jag vill gå på kvällen, det är så mycket lättare när ingen ser en.
Det är onödigt och göra sig liten offentligt.
Nu känns det bara bättre och sitta och skriva, vänta på något som aldrig kommer hända.
Ska jag vara riktigt äckligt djup nu och säga;
man kan lika gärna -- --- --.




Prosa (100-ordare) av S.byrd
Läst 219 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-03-02 20:49



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

S.byrd
S.byrd