berättar att nu, klockan fem i nio, inte förrän nu, når dagsljusets strålar fram hit. så här dags rullar soluppgången upp över bergskammarna i tiomilaskogen, ja, den heter så, skogen som avskärmar mig från resten av västra svealand. bor tydligen lite i skymundan. här händer inte mycket, bakom guds rygg. men det är onsdag idag. och i detta nyss, just nu, skjuter solen in, med all sin fortumenergi. - tjatar jag? ja, men mellan alla de stora blombladen på fönsterbrädan kastar sig klarvakna spjut, redan dagsljusvita -mars, mars fullmåne. de bänder som stekare av hellre-än-bra-dansanta dammolekyler och de träffar mig i ansiktet, kisar ögonen och knappnålar kinderna till ett anslagstavleleende, kittlar näsan alldeles full med nyspulver, och prosit och gesundheit. vilka vita flockar av vinterstoft.

det här ögonblicket tänker jag nagellacka, fästa på var och en av mina fingertoppar. måla dem burgundröda och minnas tills nästa årstid. en dag snart tänker jag att vara långt härifrån, i ett annat här och nu. då ska ja bära värmen i den här högtrycksdagen i en innerficka i min bröstkorg. i pannan ska jag fästa  och bjussa varenda människa på en himmelsblå honnör.