Jag blev slagen av en poet idag.

Han som såg henne som ett piano - spela rätt och få ljuv musik.

Han bär en sådan där halsduk, som inte jag gör, som är intellektuell

och palestinsk.

Har på sig sådana där jeans, som aldrig jag har, som är kulturellt

som stuprör.

Han gav henne Keats, Blake och Shakespeare och undrade´om han skulle

jämföra henne med en sommardag. Hon är ju både ljuvligare och varmare.

Jag gav henne en hand en kall februarikväll, utan ord. Jämförde liksom inte.

För honom var hon ett par stjärneljusögon, rosenröda läppar och sommarsolsinpregnerat hår. Hon var alla metaforer, stoffet för hans drömmar och källan till passion, hon var en dikt.

"Två blågröna ögon

en rosenröd mun

och jag älskar dig så djupt

denna morgonstund".

För mig, för mig var hon intressant. Men det dög inte.

Hon ville ha palestinsk stuprörspoesi.